Kartan visar hur gårdsindelningen var 1914 med Agneshög
närmast Motala stad och utanför låg Gustavsvik, Marieberg och Råssnäs med sin udde samt Tegelbruket där det riktigt stora tegelbruket på sju våningar byggdes.
– Agneshög var den största gården, av de fyra, och den sträckte sig från början ända ner till Varamon, säger Margareta Spels, tidigare lärare på Råssnässkolan, arkeolog och med ett stort intresse för historia, som har forskat kring Agneshög och de andra gårdarna som gett områdena på Väster sina namn.
Området omnämns redan på 1300-talet och 1600-talet men det var först under senare halvan av 1800-talet som mark från Bispmotala splittrades och bland annat blev gårdarna Råssnäs, Marieberg, Gustavsvik och Agneshög.
Vi stiger ur bilen utanför förskolan Ugglan, där kommunen har ”nattis”, och går en kort bit på cykelbanan mellan Agneshögsgatan och Delfinvägen.
– Här hade man utsikt ner över hela stan, en fantastisk utsikt, säger Margareta.
Agneshögs gård låg på höjden med odlingsmark och beteshagar både på området som idag är industriområde, ner mot Vättern och på andra sidan Agenshögsgatan.
– När de skulle bygga upp gårdarna var det massor med byggnader som skulle byggas. Lantgårdar hade en byggnad för varje ändamål och då gick ju åt mycket byggnadsmaterial.
Agneshögs gård med sina olika byggnader, en byggnad för varje ändamål. Ladugård, loge, vagnslir, magasin och så vidare. Agneshög var en storgård med många djur, cirka 80 hektar mark och till själva gården även ett antal arbetarbostäder.
Något som Carl Fredrik Fredriksson, som var den som byggde gården under senare delen av 1800-talet, förstod och just kanten ner mot Varamon skulle få en viktig betydelse. Nya brandbestämmelser ställde nämligen krav på tegel enligt Margareta.
– Det var väldigt bra lera i marken här ute och därför kunde man bygga tegelbruk. Det i Tegelviken var jättestort men så fanns det också två gårdstegelbruk, ett på Råssnäs gård och ett för Agneshög.
I Östgöta Correspondenten från 1948 berättar den då 82-årige Anton Carlsson, son till Carl Fredrik Fredriksson: ”1884 anlade min far en tegelugn vid Varamon, alldeles invid det ställe där man än i dag hittar svallade tegelstenar i stranden. Ugnen revs 1900, men då hade far mer förlorat än vunnit på den. Alltnog, jag var med och arbetade där. Ibland slog jag tegel, ibland brände jag eller gjorde något annat. Hur många tusen tegel jag brände, det har jag ingen räkning på”. (hämtat ur Motalabygd 1996, Motala hembygdsförening).
Spår av Agneshögs tegelbruket finns kvar vid Vätterns strand med några stenfundament vid vattenbrynet och den nyfikne kan kanske hitta tegelrester.
Gården bytte ägare 1894 då Anders Leonard Andersson tog över och 1908 blev Ernst Damberg ägare. Vid den tiden började delar av markerna styckas av och säljas. 1923 hette ägaren Nils Henning Carlsson och 1940 överlät han till sönerna Bengt och Harry som skulle bli de sista som drev gården.
"När de skulle bygga upp gårdarna var det massor med byggnader som skulle byggas. Lantgårdar hade en byggnad för varje ändamål och då gick ju åt mycket byggnadsmaterial" berättar Margareta Spels.
Vilken typ av lantbruk hade man på Agneshög?
– De hade framför allt mycket kor och de levererade mjölk både till mjölkcentralen men också till Hyddmarken där det fanns flera mjölkaffärer och en stor isdös (dåtidens kylskåp med stora isblock red.anm), man var ju tvungen att hålla mjölken kall. Sen producerade de ju foder till sina djur.
Gården hade också hästar, det var ju innan traktorernas tid, och Margareta berättar hur de hade sina betesmarker mot Furulid och Varamon.
– Men det var ju så att mycket människor skulle ner och roa sig i Varamon och de gick en gång- och cykelväg ner. Ibland släppte de ut hästarna när de inte stängde grindarna ordentligt, säger Margareta.
Gårdsfolket var nog lite irriterade ibland när de fick ge sig ut för att hitta sina hästar.
I slutet på 1940-talet såldes delar av marken till kommunen för att skapa småindustriområde i Agneshög. Men vissa delar blev liggande i närmare 70 år i det så kallade broreservatet och man kan undra hur det kändes för bröderna Nilsson att deras mark en dag skulle bli den stora riksvägen och Motalabron?
Utsikten från platsen där Agneshögs gård var långsträckt ner över det som idag är industriområde och vidare ner mot centrala Motala. Gräsplanen i nederkanten på bilden är marken där Agneshögs förskola byggdes på 1970-talet och som revs för ett par år sedan.
Ugglan, kommunens nattförskola, ligger idag där huvudbyggnaden till Agneshögs gård låg innan branden (i nedekanten på bilden). Lundbergshusen, som byggdes på 1960-talet, är de vita till vänster i bild. Längre bort ligger de marker som tillhörde Gustavsvik och Marieberg som var två av de andra gårdarna.
Avstyckningen fortsatte och Margareta berättar:
– Gården splittrades i omgångar, en del av området utmed Varamostranden såldes och blev sommarstugetomter, en del såldes till en annan son som byggde Almnäs gård och den finns ju kvar. Sen var det ju på 1960-talet som man planerade för de stora bostadsområdena på Väster och kommunen köpte ut de andra gårdarna. Men Agneshög ville inte sälja, jag tror att de tyckte att kommunen betalade för lite. Så det blev byggmästare Lars Erik Lundberg från Norrköping som köpte istället, han hann före, säger hon med ett litet leende.
Man förmodar att styrande i kommunen inte räknade med att de skulle berövas möjligheten att köpa marken men planerna för miljonprogramsområdet blev ändå av.
Området som Lundberg köpte 1963 var ängsmark och betesmark.
– Det fanns två arbetarbostäder som revs när Lundbergs byggde sina bostadshus och många fortfarande kallar för Lundbergshusen. Sen sålde han det mesta, förutom bostadsområdet, till Motala kommun 1966 ändå. Så blev det.
Margareta Spels älskar hitstoria och har bland väldigt mycket annat forskat om de fyra gårdarna som låg på väster. Gårdar som kunde ha blivit en ekskog om staten på 1800-talet valt Motala istället för Visingsö för sin plantering av ek till krigsskepp berättar hon.
Samtidigt som bostads- och industrifastigheter byggdes ägde bröderna Nilsson fortfarande gårdens huvudbyggnad och de arrenderade och brukade mark i området.
– Jag vet att Harry Nilsson berättade för mig att det var lite jobbigt för det blev mycket byggskräp och annat i åkrarna. Det blev svårt med djurfoder eftersom skräpet kunde skada djuren.
Margareta har många gamla tidningsurklipp som visar hur fler och fler industrier växte fram i Agneshög, tillsammans med lastbilscentralen, flera bilföretag och Svensk Bilprovning.
– Gyllen möbler – det var jättefint minns jag. De var ett riktigt finsnickeri och fick bland annat göra möbler till Medevi Brunn. Men de gick i konkurs 1994. Sen har vi Grafiska huset, säger hon och tar upp ett nytt klipp som visar en tecknad bild på ett hus som, av texten att döma, innehöll flera olika företag.
– Och Wiro Aktiebolag som var stort men inte finns längre. Det är mycket som funnits men som delats, köpts upp och splittrats.
Margareta säger att hon tycker att uppbyggnaden av miljonprogrammen på 1960- och 70-talet och utvecklingen av Agneshögsområdet, och hela Väster, är spännande.
Den sista större byggnaden som fanns kvar ända in på 1970-talet var själva bostadshuset. Margareta berättar att det var tänkt till öppen förskola men då huset förstördes i en brand 1978 så blev det inget med det. Idag står förskolan Ugglan på marken där Agneshögs gård låg.
Vi vänder oss mot förskolan Ugglan igen. Det är en tegelbyggnad men den är varken byggd av det tegel som Agneshög själva producerade eller en rest av gården.
– Det var väldigt mycket diskussioner om hur de skulle göra. Det var meningen att själva huvudbyggnaden skulle bli förskola. Men efter väldigt mycket diskussioner så bestämde de att det skulle bli öppen förskola och så byggde de istället Agneshögs förskola, vid sidan av, säger Margareta och fortsätter:
– Där gick min dotter 1977, då var allt nytt och det var en jättefin förskola. I den nya förskolan flyttade även distriktssköterskan, som varit i Råssnäs innan, och barnavårdscentralen in i samma byggnad. De flyttade så småningom till Mariebergs vårdcentral när den byggdes.
Men någon öppen förskola blev det inte i det gamla huset.
– Nej, det tog eld och brann upp, säger Margareta kort.
Natten till den 23 januari 1978 brann huvudbyggnaden till Agneshögs gård. En brand som först angavs var anlagd men där polisens utredan senare kunde visa att den startat vid elskåpet och att det kan varit ett elfel.
Klippen är från Motala Tidning 23 och 26 januari 1978
Branden var den i januari 1978 och då huset blev i stort helt utbränt fick resten av det rivas. Spekulationerna gick om att det var en anlagd brand men Margareta, som letat vidare i arkiven, berättar att i en annan artikel avskriver polisen mordbrandsteorin. Det kan varit ett elfel men det fanns ändå spår av att någon varit inne i huset.
Vi lägger det åt sidan för den här gången och kan bara konstatera att huset stått tomt länge. Bröderna Nilsson hade inte ägt det sedan 1965 och Margareta minns att när hon träffade Harry Nilsson i mitten på 1990-talet pekade han ut en potatiskällare och en poppel som det som återstod av den stora gården.
– Men det finns inte heller kvar längre, säger hon och konstaterar att även förskolan som dottern gått i är borta.
– Den revs 2021 men hade stått tom i alla fall sedan 2017. Den var dåligt byggd och nu finns det inget kvar, säger hon och tittar på den tomma ytan.
Industribyggnader har ersatt odlingsmarken, hyreshus har ersatt beteshagar, nya gator och vägar har dragits och Motalabron är redan drygt tio år. Margareta säger att så fungerar samhällsutveckling, det förändras hela tiden.
Men finns det mer kvar av Agneshög? Vi tar bilen ner mot Delfinvägen och när vi parkerat går Margareta med långa steg tvärs över vägen och bort mot Jätten.
Stenmuren är en av mycket få rester från Agneshögs gård i Motala
– Jätten var en underbar plats, ända fram tills de byggde om vägen. Alla barn gick till Jätten och åkte pulka, säger hon och vi hittar fram till stigen som leder in mellan träden.
– Här inne är det, säger Margareta när hon hittar stenmuren.
– Den ligger precis här där det där danska projektet, Lalandia, skulle byggas.
Vi tar lite foton och pratar om vilket arbete det var att bygga en stenmur. I det här fallet en mur som, tillsammans med resterna av gårdstegelbruket, är det enda som finns kvar av det som en gång var den största gården på Väster