Iryna brister ut i grÄt nÀr hon ska sÀtta ord pÄ det hon nyligen tvingats gÄ igenom.Tolken Olga Lusmanscaia försöker trösta.
Det Àr en vacker vÄrdag och solen vÀrmer. I Baptistkyrkans sommarhus, strax norr om Motala, har flera familjer, frÀmst kvinnor med barn, fÄtt en tillfÀllig fristad. Med hjÀlp av frivilliga, samt donationer, har lokalerna enkelt byggts om, sÄ att varje familj fÄr ett eget krypin och en dörr att stÀnga om sig.
Ett stort matbord stÄr strax innanför huvudentrén. I en annan del av rummet har en liten barnhörna gjorts i ordning. Det finns ocksÄ ett kök, med flera sittplatser. PÄ spisen förbereds dagens lunch, grönsakssoppa med kyckling.
14 personer, varav fem barn, har flytt sina liv frÄn Kiev-regionen. Deras mÀn Àr kvar.
Iryna minns hur ryska armén nÀrmade sig Kiev via Bucha, cirka 2,5 mil ifrÄn. Hur hon och familjen fick lÀgga sig pÄ golvet i lÀgenheten nÀr flyglarmen tjöt.
â Det var det enda vi kunde göra, sĂ€ger hon.
Vi kommunicerar bÄde pÄ engelska och via en tolk. Det Àr svÄrt att sÀtta ord pÄ det som hÀnt.
Iryna förklarar att befolkningen via media uppmanades att fly landet och att familjen, samma dag som första attacken skedde, tog sig ut till sin lilla stuga pÄ landsbygden.
â Vi var nio personer i ett rum, sĂ€ger hon och förklarar att de vid den tidpunkten Ă€ndĂ„ hade hopp om att kunna Ă„tervĂ€nda till stan bara nĂ„gra dagar senare.
TÄrarna kommer, nÀr hon berÀttar och minns det hon nyligen upplevt.
â Jag trodde inte att det hĂ€r skulle hĂ€nda mig, min familj och mitt land.
Pastor Andreas Holm och Olof Rask frÄn Baptistkyrkan lyssnar till Irynas berÀttelse, med hjÀlp av tolken Olga Lusmanscaia.
Gruppen som kommit till Motala arbetar för en internationell organisation, med funktionshindrade barn. Tack vare en svensk vÀlgörenhetsorganisation med bas i Göteborg, som Baptistkyrkan har kontakt med, kunde de ukrainska familjerna fÄ hjÀlp att fly.
Men resan ut ur landet blev traumatisk. Med tÄg lÀmnade Iryna, hennes sjuÄrige son Dominik samt flera andra familjer hemstaden. Ombord fick alla stÀnga av sina mobiler och tÄget rullade mot Warszawa, utan belysning, för att minska risken att upptÀckas frÄn luften.
Iryna ser rÀdd ut och ögonen fylls Äter med tÄrar nÀr hon berÀttar om hur de ÀndÄ började beskjutas, men lyckades undkomma attackerna.
TÄgresan till Warszawa tar tog nÀstan 24 timmar.
Ăven om man skulle kunna tro att Iryna kĂ€nde lĂ€ttnad nĂ€r hon sĂ„ smĂ„ningom kom ombord pĂ„ fĂ€rjan, var det helt andra kĂ€nslor hon brottades med.
â Jag kĂ€nde dĂ„ligt samvete för alla jag lĂ€mnat kvar, det fanns andra som hade det svĂ„rare Ă€n mig. Om jag inte haft min son hade jag inte Ă„kt.
Katergyna ringer hem till vÀnner som Àr kvar i Kiev samtidigt som hon gungar med dottern Mira.
Hennes make och svÀrförÀldrar Àr kvar i Kiev medan modern lyckats ta sig till Göteborg.
Har du kontakt med din man?
â Vi pratar tio gĂ„nger om dagen, sĂ€ger hon och lyser upp lite.
Hon berÀttar att det inte Àr alla mÀn som Àr inkallade. Vissa har Àven volontÀra uppdrag.
Det Àr svÄrt att ta in nÀr Iryna berÀttar om civila som plockar bort markörer som satts upp pÄ hus av militÀren. Hus som Àr planerade att beskjutas.
SjuÄriga Dominik Àr nu i sÀkerhet efter att ha flytt kriget.
Sonen Dominik springer runt och leker. En klÀtterstÀllning, tvÄ gungor och en liten plasttraktor pÄ hjul gör barnens situation drÀgligare för stunden.
Pojken kommer fram till sin mamma och viskar nÄgot. Hon pussar honom innan han skyndar ivÀg.
Iryna berÀttar att han blir stressad nÀr han ser flygplan pÄ den svenska himlen och frÄgar om de kommer att slÀppa ner bomber.
Att sÀga nÄgot om framtiden i nulÀget kan hon inte.
â Vi vet inte. Vi vĂ€ntar pĂ„ krigets slut.