Iryna brister ut i gråt när hon ska sätta ord på det hon nyligen tvingats gå igenom.Tolken Olga Lusmanscaia försöker trösta.
Det är en vacker vårdag och solen värmer. I Baptistkyrkans sommarhus, strax norr om Motala, har flera familjer, främst kvinnor med barn, fått en tillfällig fristad. Med hjälp av frivilliga, samt donationer, har lokalerna enkelt byggts om, så att varje familj får ett eget krypin och en dörr att stänga om sig.
Ett stort matbord står strax innanför huvudentrén. I en annan del av rummet har en liten barnhörna gjorts i ordning. Det finns också ett kök, med flera sittplatser. På spisen förbereds dagens lunch, grönsakssoppa med kyckling.
14 personer, varav fem barn, har flytt sina liv från Kiev-regionen. Deras män är kvar.
Iryna minns hur ryska armén närmade sig Kiev via Bucha, cirka 2,5 mil ifrån. Hur hon och familjen fick lägga sig på golvet i lägenheten när flyglarmen tjöt.
– Det var det enda vi kunde göra, säger hon.
Vi kommunicerar både på engelska och via en tolk. Det är svårt att sätta ord på det som hänt.
Iryna förklarar att befolkningen via media uppmanades att fly landet och att familjen, samma dag som första attacken skedde, tog sig ut till sin lilla stuga på landsbygden.
– Vi var nio personer i ett rum, säger hon och förklarar att de vid den tidpunkten ändå hade hopp om att kunna återvända till stan bara några dagar senare.
Tårarna kommer, när hon berättar och minns det hon nyligen upplevt.
– Jag trodde inte att det här skulle hända mig, min familj och mitt land.
Pastor Andreas Holm och Olof Rask från Baptistkyrkan lyssnar till Irynas berättelse, med hjälp av tolken Olga Lusmanscaia.
Gruppen som kommit till Motala arbetar för en internationell organisation, med funktionshindrade barn. Tack vare en svensk välgörenhetsorganisation med bas i Göteborg, som Baptistkyrkan har kontakt med, kunde de ukrainska familjerna få hjälp att fly.
Men resan ut ur landet blev traumatisk. Med tåg lämnade Iryna, hennes sjuårige son Dominik samt flera andra familjer hemstaden. Ombord fick alla stänga av sina mobiler och tåget rullade mot Warszawa, utan belysning, för att minska risken att upptäckas från luften.
Iryna ser rädd ut och ögonen fylls åter med tårar när hon berättar om hur de ändå började beskjutas, men lyckades undkomma attackerna.
Tågresan till Warszawa tar tog nästan 24 timmar.
Även om man skulle kunna tro att Iryna kände lättnad när hon så småningom kom ombord på färjan, var det helt andra känslor hon brottades med.
– Jag kände dåligt samvete för alla jag lämnat kvar, det fanns andra som hade det svårare än mig. Om jag inte haft min son hade jag inte åkt.
Katergyna ringer hem till vänner som är kvar i Kiev samtidigt som hon gungar med dottern Mira.
Hennes make och svärföräldrar är kvar i Kiev medan modern lyckats ta sig till Göteborg.
Har du kontakt med din man?
– Vi pratar tio gånger om dagen, säger hon och lyser upp lite.
Hon berättar att det inte är alla män som är inkallade. Vissa har även volontära uppdrag.
Det är svårt att ta in när Iryna berättar om civila som plockar bort markörer som satts upp på hus av militären. Hus som är planerade att beskjutas.
Sjuåriga Dominik är nu i säkerhet efter att ha flytt kriget.
Sonen Dominik springer runt och leker. En klätterställning, två gungor och en liten plasttraktor på hjul gör barnens situation drägligare för stunden.
Pojken kommer fram till sin mamma och viskar något. Hon pussar honom innan han skyndar iväg.
Iryna berättar att han blir stressad när han ser flygplan på den svenska himlen och frågar om de kommer att släppa ner bomber.
Att säga något om framtiden i nuläget kan hon inte.
– Vi vet inte. Vi väntar på krigets slut.