– Palmgren är mina föräldrarnas namn. Jag behöll bara P:et och tog Toivola som är min mammas flicknamn, hon kom till Sverige som finskt krigsbarn. Jag tycker namnet är fint, det betyder "hoppets dal" på svenska. Och för två år sedan bytte jag förnamn från Heléne till Hellen. Heléne låter så gnälligt. Fast det hjälpte inte så mycket att byta, alla jag känner säger ändå Heléne.
Yrkesmässigt är du numera något av en mångsysslare.– Jo, jag är ju frisör och jobbar med det, både hos mig och hos folk som av olika anledningar inte kan eller vill ta sig till en salong. Sedan jobbar jag med massage, jag är utbildad massör.
För några år sedan utbildade jag mig till medieproducent och grafisk illustratör och gör annonser och sköter sociala sidor åt företag.
Och så är jag konstnär, men det går inte att leva på bara det.
Vad betyder konsten för dig?– Det händer något i en när man skapar. Man får ut känslor och det gör att man mår gott. Jag använder olika tekniker, i olika perioder. Akryl, tovning, grafik och fotografi. Jag har älskat att rita sedan liten och ville utbilda mig konstnärligt, men utbildade mig till frisör i stället. Även där har jag mycket nytta av mitt estetiska sinne.
Skulle du vilja jobba med konst på heltid?– Nej, pressen skulle bli för stor. Är man etablerad konstnär förväntar sig folk att man ska ha en viss stil. Nu kan jag göra vad fan jag vill.
Du bor på ett ställe som inspirerar till skapande.– Ja! På kartorna står det Ervasteby källgård, men vi kallar det Rospiggetorpet. Det byggdes ett litet torp på platsen 1672, och en som hette Nils Rospigg bodde här. Sedan har huset byggts ut runt torpet. Jag älskar att bo här, att pyssla i trädgården och att bara kunna kliva rakt ut i skogen. Vi har bott här i 26 år nu.
Verkar stabilt, men det har varit lite instabilt också.– Jag led av yrsel och huvudvärk i många år, sökte läkare och fick höra att det berodde på stress och gick en kurs i stresshantering. Men problemen höll i sig. Sommaren 2014 blev jag jättedålig, tappade synen och mådde fruktansvärt illa. Det blev ett nytt besök på vårdcentralen. De undersökte om det var kristallsjuka, men nej. Sedan trodde de att jag hade panikångest och erbjöd mig psykofarmaka. Det ville jag inte ha eftersom de inte var säkra på diagnosen.
Men det visade sig vara något annat.– Ja. Jag råkade springa på en läkare jag känner. Han frågade om någon kollat inne i huvudet på mig och det hade man ju inte gjort. Jag bytte vårdcentral, till den här läkaren och fick göra en magnetröntgen. Det visade sig vara ett hemangiom. Ett litet blodkärlsnystan i lillhjärnan hade krullat ihop sig och läckt flera gånger. Läkaren sa att det inte var en fråga om utan när det kommer att blöda igen och att en ny blödning kunde vara livshotande. Jag opererades i maj 2015.
Hur mår du nu?– Yrseln försvann, det är jag evigt tacksam för. Den var så himla otäck. Men jag blev överkänslig, mot bland annat ljus och ljud. Den första tiden kunde jag inte lyssna på musik, inte ens på låg volym. Besvären finns kvar än, även om de minskat lite. Men jag är tacksam att jag lever.
Hur vill du beskriva dig själv?– Jag är riktigt duktig på färg och form. Och så är jag ombytlig och envis, det kan vara både bra och dåligt. Jag skulle vilja vara mer strukturerad. ("Bra på att vara här och nu", säger maken Micke när han serverar kaffe).