Jonas pappa drabbades av en stroke i oktober. Han fördes till Universitetssjukhuset i Linköping och flyttades efter en dryg vecka till Motala. Någon dag senare kom Jonas in på avdelningen och reagerade direkt.
– Det var fruktansvärt. Svampinfektionen låg som tjocka bruna lager på läpparna och i munnen på pappa. När jag frågade efter pinnarna som funnits i Linköping, som man använder för att göra rent, fick jag svaret att ”oj, har vi glömt att ta fram dem”. Jag frågade efter vichyvatten, för det fick jag lära mig i Linköping att man använder för att det inte ska bli svamp i munnen. Men det fanns inte.
Efter stroken kan pappan inte prata. Han har sondmatats, haft blöja och inte kunnat ta sig ur sängen själv. Men har, enligt Jonas, hela tiden varit klar och svarat med huvudrörelser på frågor.
– När jag var där försökte han dra av sig filten och jag reagerade först inte. Men så såg jag, det var bajs överallt. På honom, på lakanen, överallt. Han hade det på händerna och under naglarna.
Personalen lovade att omedelbart ta tag i det. Jonas lämnade sjukhuset och kom tillbaka nästa dag.
– Då låg han i bajs igen.
Då blev Jonas riktigt arg och det blev ett allvarligt samtal med sjuksköterskan och senare kontaktades han av avdelningsansvarig.
– Jag ville veta var det brister, vad de har för rutiner och varför det ser ut som det gör? Jag frågade om det var personalbrist men han sa att det var det inte. Det svar jag fick vara bara att han inte visste vad jag ville att han skulle göra. Han sa att han skulle ta upp det på ett personalmöte. ”Det är nog ett krismöte du borde ha”, sa jag.
Efter det upplevde Jonas att vården av pappan blev annorlunda.
– Han får den vård han ska ha för att jag har skrikit. Men jag har sagt att jag vill inte ses som en obekväm anhörig, jag vill att alla ska behandlas lika.
Han lägger ingen skuld på sköterskorna utan är övertygad om att bristerna beror på ansvariga längre upp.
Jonas beskriver pappans tid på US som något helt annat. Där fanns tydliga rutiner, schema på allt och ständig koll.
– Det jag undrar mest är hur två avdelningar, med fem mils mellanrum, som tar hand om samma typ av patienter kan vara så totalt olika.
Han berättar om när han frågade sin pappa om han ville tillbaka till Linköping.
– Då tittade han först på undersköterskan och sedan på mig, och så nickade han.
Jonas heter egentligen något annat, vi har valt att anonymisera på grund av pappans utsatta situation.