Förberedelserna är i full gång i aulan på Platengymnasiet. Kommer nerverna att hålla? Eleverna som är samlade håller i lappar med stödord och testar att mikrofonerna fungerar.
– Jag har tyckt om att hålla tal sedan jag var liten, men det känns lite nervöst nu när det är inför så stor publik, säger Filip Nurmela.
Han är en av eleverna som läser andra året på naturvetenskapsprogrammet och deltar i ett projekt där de håller tal med temat "hemlängtan". Projektets syfte är att på ett entusiasmerande sätt förena litteraturhistoria med att tala inför publik. Eleverna har fått läsa svensk arbetarlitteratur som Vilhem Moberg och Moa Martinsson. Från det har de dragit paralleller till dagens flyktingströmningar. En del elever har även intervjuat bekanta som har erfarenhet av att vara på flykt. Materialet har sedan gett inspiration till talen.
Filip Nurmela ska berätta om sin gammelfarmors resa från Finland till Sverige under det finska Lapplandskriget.
–Det här ligger mig nära eftersom det handlar om mina släktingar. Jag vill förmedla att man ska ta vara på sin partner, för den kan komma att försvinna när som helst. Det hände min gammelfarmor. Gammelfarfar blev nämligen skjuten till döds i kriget, säger han.
Filip Nurmela berättar även att han har lagt ner mycket fokus på rösten och tempot i förberedelserna för talet .
Demokratifråga
Det är läraren Anita Majava som är ansvarig för projektet. Hon poängterar att kunna och våga göra sin röst hörd är en demokratifråga.
– Jag vill att ungdomarna ska få med sig utrustning för livet. Det är viktigt att våga ta talutrymme i olika situationer. Dels för sig själv, på till exempel jobbet, men också för att visa civilkurage.
Vi har pratat om faran med att vara tyst.
På lektionerna har Anita Majava och klassen haft retorikövningar och studerat kända tal. Arbetsmetoden de använt har de hämtat från så kallade Ted Talks på Youtube. Idén till själva konceptet har Martin Fernström och Lotta Bohlin på Årstaskolan i Stockholm skapat.
Persika i handen
Det har blivit dags. Publiken är på plats. I tur och ordning får eleverna komma fram på scenen. Det märks att de har övat. Med stadiga röster förmedlar de känslan av längtan och hur det är att vara på flykt och leva med både hopp och ängslan.
Ida Österman kommer fram med en persika i handen.
– Jag har funderat på ordet vi kallar hemma. Alla har vi olika definitioner. För mig är det smaken av persika mot gommen. Jag behöver bara sätta tänderna i en persika för att resa tillbaka till gården i Syrien, säger hon.
Ida Österman har inte själv flytt från Syrien men talar, precis som de andra eleverna, i första person för att det ska vara mer inlevelserikt.
När alla slutligen är klara är hon glad och känner att hon lyckades fånga publikens intresse.
– Det är viktigt att göra någonting så att åhörarna uppmärksammar och kommer ihåg en. Därför har jag med mig persikan, säger hon.
Filip Nurmela är också nöjd. Det märktes att han lagt ned det lilla extra på sitt tal när han fick rungande applåder.
– Det här är bra inför framtiden. Jag vill arbeta som idrottslärare eller liknande och då är det viktigt att folk lyssnar på en, säger han.