"Där är han ju" tänkte Eira när hon fick se Lars Ljungberg i tidningen.
– Jag har tänkt mycket på den där lille pojken. Jag kom inte ihåg hans namn eller någonting. Men jag såg att det var ett armeringsjärn som gått in i huvudet på en liten pojke. Det kunde inte vara någon annan än han tänkte jag.
Eira Svensson vrider på huvudet och spricker upp i ett stort leende när hon tittar mot Lars Ljungberg som sitter i soffan bredvid. Lars som 1958 föll ner i en grop på en byggarbetsplats intill Luxorrondellen och fick ett armeringsjärn genom huvudet. När Lars berättade sin historia hade han ingen aning om att Eira fanns. Men dagen efter att artikeln publicerats i MVT ringde hans telefon.
– Då var det Eira. Är det Lars Ljungberg frågade du och jag sa ja, säger Lars och vänder blicken mot Eira innan han fortsätter:
– Då sa du: "Jag höll ditt huvud när de skulle ta ut järnet". Jag trodde inte det kunde vara sant. Så vi pratade bara några minuter. Sen satt jag där lite chockad en stund. Sen ringde jag upp Eira igen och så pratade vi en bra stund. Vi kunde prata om allt. Både sorg och bedrövelse och glädje. Ja, om allt.
De båda nöjde sig inte med att bara prata med varandra i telefon.
– Vi bestämde att han skulle komma in genom dörren där, säger Eira och pekar mot sin ytterdörr.
Och fortsätter samtidigt som hon vänder sig mot Lars och lägger en hand på hans arm:
– Det var något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. För jag har tänkt så mycket på vad som har hänt med dig.
Eira Svensson var 25 år gammal när hon höll Lars huvud när armeringsjärnet sågades av. Att hon skulle få träffa honom 66 år senare hade hon aldrig kunnat tro. "Men roligt är det" säger Eira.
Rösten spricker när hon säger de sista orden och hon måste torka bort några tårar innan hon kan berätta om första gången hon träffade Lars lördagen 18 januari 1958. 25 år gammal jobbade hon då som biträde på Vadstena sjukhus. Just denna dag hade hon just haft rast när hon blev inskickad till rummet dit Lars förts. Med ett armeringsjärn som stack ut där det gått in bakom höger öra och ut intill näsroten vid höger öga.
– Jag kom in och fick se den där lille pojken. Jag tänkte att det går aldrig. Han kommer aldrig klara det. Sen fick de ringa till vaktmästaren så han fick komma upp med en såg. De sågade av klumpen som satt i ena änden av armeringsjärnen och då fick jag stå och hålla i hans lilla huvud. Det var förskräckligt, säger Eira.
När läkarna sen drog ut järnet ur Lars huvud hade Eira fått lämna rummet. Men minnet av den lille pojken har bitit sig kvar i alla år. Och att de 66 år senare skulle träffas igen hade varken hon eller Lars kunnat föreställa sig.
Eira Svensson och Lars Ljungberg känner att händelsen för 66 år sedan skapat ett band emellan dem. Så nu kommer de fortsätta hålla kontakt.
Lars Ljungberg blev lite chockad när Eira ringde upp.
– Det hade jag aldrig kunnat tro. Det är ju så många år sedan nu. Så alla som var med är nog döda nu, förutom hon då, säger Lars och tittar mot Eira.
Hon svarar med en härlig glimt i ögonen:
– Jag går ju på övertid jag. Det var meningen att jag skulle få träffa dig först.
Orden får båda att brista ut i ett gapskratt så tårarna rinner igen.