” Har du fått ont i öronen nu?” undrar Per Johansson, Fridas arbetsgivare på grävmaskinsfirman där hon arbetar, när vi åkt dit för att ta en bild av henne i sitt arbetsredskap.
Frågan till reportern ställs med mycket glimt i ögat. Men visst, Frida pratar mycket och fort och skrattar gärna och högt.
– Jo, sådan är jag nog oftast. Men det kan variera, jag är ganska bra på att ta på mig olika roller, säger Motalakvinnan som fyller 42 år i december.
När Frida började jobba som grävmaskinist var hon yngst i gänget. Nu tillhör hon de äldre.
– Jag får vara lite morsa till de andra, men det har jag inget emot.
Här ingår bland annat att ta emot förtroenden. Frida menar att hon är bra på att lyssna, inte bara på att prata.
Det sistnämnda skulle hon dock vilja utveckla.
– Jag vill bli bättre på att säga vad jag tycker. Nu lindar jag nog in det ibland och så blir det snurrigt och inte så tydligt.
Fridas pappa är grävmaskinist. Men det var långt ifrån självklart att hon skulle välja samma yrke. Efter att ha gått ut gymnasiets barn- och fritidsprogram var planen att hon skulle läsa vidare till polis eller psykolog.
– Men jag började på SCI istället och jobbade där fyra år. När det las ner utbildade jag mig till grävmaskinist.
Det har hon förblivit.
– Jag gillar jobbet. Det bästa är arbetskamraterna och jargongen vi har. Sedan gillar jag när man måste finlira i grävandet.
En nackdel med yrket är att axlarna kan ta stryk i grävmaskinen. Det har Fridas högra axel gjort.
– Jag har en förkalkning där och fibrer som är av. Men laserterapi och sjukgymnastik har gjort att det är rätt bra nu. Och så har jag fått byta från hjulare till bandare. Från maskin med hjul till maskin med larvfötter alltså, det är mindre skakigt.
Arbetsmiljöfrågor är viktiga för henne.
– Jag är fackligt skyddsombud och jämställdhetstjofräsan, säger Frida som gärna hittar på egna ord.
– Jag säger till exempel biluppumpare istället för domkraft.
Axelproblemen var en av flera orsaker till att Frida slutade löpträna för några år sedan.
–Jag sprang flera millopp och några extreme run, med hinder på banan. Det var jättekul. Jag är väl lite sugen på att komma igång igen, men det är svårt när man en gång lagt av.
Nuförtiden promenerar hon istället.
– Nästan varje dag, minst en timme. Jag lyssnar på musik och ljudböcker i lurar. Då slipper jag höra mig själv flåsa, säger Frida och skrattar.
Promenaderna utgår ofta från hemmet på Lugngatan. Där bor Frida med dottern Juni och - varannan vecka - sonen Marcus. Fridas man bor kvar i huset där familjen bodde förr.
– Vi är gifta särbos och ses i helgerna. Jag flyttade hit för att jag behövde mer egentid.
Barnen är viktiga. På höger överarm har hon en tatuering av dem gjord efter ett foto.
– Alla mina tatueringar har en mening, säger Frida.
Hon berättar om ängeln som täcker hennes rygg.
– Jag skulle flytta en stockmatta med grävmaskinen. Den gled av skopan och fortsatte rakt genom glasrutan och in i hytten. Det flög glas överallt och maskinens ram slogs sned, men jag fick bara några småsår. Helt otroligt! Efteråt, när jag gick tillbaka efter min ryggsäck såg jag konturen av en gubbe i ett sidofönster. Jag tänkte att det måste vara min skyddsängel och så fick han bli en bild på min rygg.
Fortsätter axeln att fungera jobbar Frida gärna vidare som grävmaskinist.
– Det vore väl fränt med en 60-årig kärring i en grävmaskin, säger hon.
Och skrattar gott igen.