Det är fredag, och stämningen är allt annat än vardaglig inne på Skobes i Motala. Precis vid ingången till bilhallen sitter ett gäng säljare, och utomstående, och äter tårta.
Det är Håkan "Kimbo" Franssons sista dag som tillsvidare-anställd på bilföretaget. Han fyller 65 år i juli och går nu i pension efter 49 år.
En vän, och mångårig kund, till Håkan Fransson kommer in i bilhallen med blommor. Han gratulerar till pensionen och skämtar sedan om hur många bilar "Kimbo" lurat på honom.
– Nu är Kronofogden efter mig! Men bilarna har i alla fall varit bra.
De kramas om och kunden sätter sig med en bit tårta. Senare kommer en lokal pizzabagare in. Även han för att gratulera, och ta en bit tårta. Håkan Fransson lovar att komma förbi och beställa pizza samma kväll.
Har det varit så här hela veckan, med folk som kommer och gratulerar?
– Mer eller mindre, börjar huvudpersonen själv, innan han avbryts av kollegan Jacob Erdenstam.
– Med folk som har bett honom dra åt helvete, ja. Så har det varit hela veckan.
Hela gänget skrattar. Håkan Fransson själv är kanske den som skrattar allra mest.
– Det har varit roligt. Jag är en supersocial person, så jag har inget emot att bli lite uppvaktad. Jag gillar att ha kontakt med folk och snacka och tjafsa, så det har varit trevligt att de kommit förbi nu min sista vecka.
Allt började när han som 12-åring följde med sin pappa för att byta bil på Skobes.
– Killen som jobbade här sa att pappa skulle betala 5 500 kronor för bytet. "Nej. 5 000, inte en krona mer", sa farsan. Men då klev jag in och bad pappa fråga om det fanns jobb åt mig. Redan då var jag galen i bilar. "Okej, 5 500, men då får du ordna ett sommarjobb åt min grabb också", sa farsan.
Sagt och gjort. Håkan Fransson fick ett sommarjobb som bensinstationsbiträde – och sedan var han fast. Det var också under sin första sommar på Skobes som han fick smeknamnet Kimbo.
– Det fanns ett rengöringsmedel som hette Kimbo. Det var på tiden det fortfarande fanns handelsresande som åkte runt och sålde, och när de var här fick jag ett reklammärke där det stod "What is Kimbo?". Sedan hade jag det på ryggen på min overall. Och sommaren efter när jag skulle jobba igen var det ingen som visste vem Håkan Fransson sa. Då var det en som sa "det är ju han med Kimbo på ryggen" och då förstod alla. Sedan har det följt med.
Efter några somrar på Skobes blev Håkan Fransson fast anställd 1974. Först som bensinstationsbiträde, vilket innebar att han hjälpte till att tanka och tvätta bilarna som kom. Sedan var han en kort sejour på biluthyrningen, innan han blev försäljare.
Det är också i den rollen de flesta känner "Kimbo", när han nu summerar sitt yrkesliv. Kunden som kom med blommor är inte den enda Motalabon som köpt i stort sett alla sina bilar från Håkan Fransson.
– Vem ska jag köpa av nu, frågar han.
"Kimbo" har redan tänkt ut ett svar. Han har länge jobbat tätt ihop med kollegan Jacob Erdenstam, och har lite skämtsamt utsett honom till sin arvtagare.
De båda berättar om hur de först möttes. Jacob gick på samma förskola som Håkan Franssons dotter. Senare var Jacob med när hans föräldrar skulle köpa bil på Skobes.
– Då tyckte nog "Kimbo" att jag var rätt jobbig, men han gillade mig nog lite också. De hade gjort klart allt runt affären, men sen kom alltid jag och förstörde alla planer. Det skulle vara andra fälgar och allt möjligt. Så då fick de göra om allt.
Kimbo tar vid:
– Det blev ju alltid dyrare för dina föräldrar när du hade varit där och pillat!
Men han såg något hos den lille pojken, och lät honom några år senare göra PRAO på Skobes. Sedan fick Jacob sommarjobb och till slut blev han säljare.
– Sen köpte Jacob mitt hus för några år sen, när jag skulle flytta. Och nu tar han över mina kunder, säger "Kimbo" och skrattar.
"Arvtagaren" Jacob skämtade för en stund sedan om att folk kommit och bett den nyblivne pensionären att dra åt helvete. Men när han ska vara mer allvarlig hyllar han istället "Kimbo".
– Det är skittråkigt. Jag har sagt det till honom också. Det känns verkligen jobbigt på riktigt.
Håkan Fransson hade länge tankar på att jobba längre än till 65 års ålder. Milstolpen 50 år, som bara är ett år bort, lockade givetvis. Men ett tragiskt dödsfall fick honom att bestämma sig för att sluta.
– Jag var tveksam i höstas. Sen var jag hos en god vän på julafton förra året. Sex timmar senare var han borta. Han dog i en hjärtinfarkt. Då insåg jag hur jävla bräckligt allt är och det fick mig att ta det definitiva beslutet.
Men bara att han jobbat fram till nu, ser "Kimbo" som en bedrift. I ung ålder diagnostiserades han med ledgångsreumatism, och redan som 22-åring var det nära att han blev förtidspensionerad på grund av sjukdomen.
Alla pappren från Försäkringskassan var klara.
– Men då fick jag panik, berättar "Kimbo".
– Jag var i början av livet, hade precis flyttat ihop med en tjej och trivdes med mitt jobb. Det fanns inte på kartan att sluta då, så jag kämpade på. Sedan har jag haft det lite som en sporre, att visa att det går ändå.
Hur har du påverkats av sjukdomen i arbetet?
– Det har så klart påverkat. Med åren blir det gradvis sämre. Men jag har fått bra stöd från företagsledningen, och har kunnat anpassa så det fungerar. Jag trodde aldrig jag skulle kunna hålla på så länge med att jobba, så det känns häftigt att jag lyckats till 65.
Efter så många år på Skobes har Håkan Fransson sett bilbranschen utvecklas och förändras. Han minns tillbaka till när han började, och den stora nyheten var att bilarna hade fått centrallås.
– Idag är det verkligen helt annorlunda. Det finns sån blandning, med elbilar och allt vad det är. Sedan är jobbet som säljare annorlunda idag också. Kunderna var mer lojala förr. De köpte ofta samma märke, på samma ställe. Jag har alltid haft en personlig relation till kunderna. Man kommer och hämtar bilen hos dem när den ska in på service, kommer med blommor när de fyller år och så vidare.
Mycket har ändrats. Men om man frågar Håkan Fransson är grunden fortfarande den samma:
– Det viktigaste som säljare har alltid varit att man är att personligt engagerad. Man ska överträffa kundens förväntningar.
Till sist: Dags att ställa den kanske vanligaste frågan nyblivna pensionärer får höra.
Vad ska du göra nu, Kimbo?
– Jag ska hit imorgon igen. Nu blir jag timanställd på Skobes istället, så jag kommer fortfarande vara här och hjälpa till ibland.