På ett sommarläger i Hagebyhöga kyrka insåg då elvaåriga Petra Regnstrand att hon ville bli präst.
– Det var framför allt ett strategiskt beslut, en möjlighet att få reglerad arbetstid och struktur i vardagen. Men jag älskade verkligen att undervisa, mina elever och kollegor, säger hon.
Med facit i hand fick hon också en stor familj. Precis som hon önskat. Tre flickor och två bonuspojkar tillsammans med maken Peter som hon träffade för drygt 20 år sedan. Att få vardagen att fungera, tycker hon gick bra.
– Det var genomsvettigt emellanåt, men det var väldigt lyckliga år, att få radda upp familjen runt köksbordet, dra ut i skogen eller åka till kusten och fånga krabbor.
Det är en kylslagen morgon, flera minusgrader och frosten har omringat Charlottenborgskyrkan. Personalen har samlats för att äta gemensam frukost efter morgonmässan. Advent står i fokus och nu råder en tid på året där Petra upplever att ljuset bryter igenom mörkret.
Hon är född i Vadstena och berättar att hon växte upp i en kyrklig kontext. Hennes mamma utbildade sig till diakon i vuxen ålder och gemensamt delade de fascinationen till livet.
Redan som elvaåring minns Petra en händelse som starkt påverkade henne. Det var när prästen Lennart Severin en sommarnatt delade med sig av en betraktelse på ett läger i Hagebyhöga kyrka.
– Han satt i en fällstol mitt i kyrkan och kunde sätta ord på det jag tänkte och kände, säger Petra som under sin uppväxt utvecklade ett stort intresse för böcker och texter.
Men det skulle dröja innan präststudierna tog vid. Istället blev hon SO-lärare. Hon säger att hon tyckte mycket om sitt arbete, med både barn och kollegor, under de kommande 20 åren.
2014 tog Petra steget och påbörjade Svenska kyrkans grundkurs. Året därpå antogs hon för präststudier, som delvis genomfördes på distans.
– Det var så roligt. Jag bar på en längtan att ge mig själv chansen till det jag drömt om sedan jag var liten.
För Petra har även sången och musiken varit en viktig följeslagare. När hon prästvigdes 2018 hade hon med sig Motettkören till Linköpings domkyrka, en kör hon varit verksam i nästan halva sitt liv.
Petra säger att det händer att hon tar ton också när hon är ensam i Charlottenborgskyrkan, för akustiken.
"Att försöka möta människor just där de befinner sig i sina liv och försöka förmedla hopp, tillit och Guds kärlek". Det känner Petra Regnstrand är hennes uppdrag.
Vi närmar oss en högtid som för många innebär glädje och gemenskap. För andra kommer den med ensamhet, eller en känsla av utanförskap om man nyligen lämnats ensam efter många år med en livskamrat.
– Jag tror att det är ännu svårare känslomässigt i år. Förra året skulle alla isolera sig på grund av pandemin. Nu finns en förväntan på den glädjefyllda gemenskapen och det är tufft för dem som inte har den.
Hur hjälper man den som är ensam, eller rent av sörjer?
– Genom att höra av sig. Att låta dem sörja i fred kan inte vara mer fel. Ibland är människor rädda att prata om sorg, men är det något vi lärt oss så är det att människor i sorg behöver bli störda. Vi är vana vid att vi vill laga, fixa, sätta på ett plåster. Vi kan inte fixa sorg. Men man kan säga att "jag finns här".
För den som söker tröst inom kyrkan under julen finns möjlighet att ta del av olika arrangemang.
– Man kan hänga med oss från morgonen till julnattsmässan. Dörrarna är öppna för att skapa en bärande gemenskap för den som står ensam.
Vad är ditt viktigaste uppdrag som präst?
– Att försöka möta människor just där de befinner sig i sina liv och försöka förmedla hopp, tillit och Guds kärlek.
Petra Regnstrand tycker mycket om adventstiden då ljuset bryter igenom mörkret.