Att vandra är ett långsamt sätt att ta sig fram och man hinner se mycket. Skog, fält och vatten, fåglar, småkryp och kanske ett rådjur. Bara att se molnen sakta glida över himlen kan få den mest stressade att andas in ett djupt andetag och låta axlarna sjunka.
Svenska Turistföreningen Folkunga bjuder in till vandringar av olika slag och Monica Karlsson är en av vandringsledarna.
– Vi försöker hitta olika områden att vandra och vi har många ställen som är fina, säger hon samtidigt som hon hänger på sig ryggsäcken för en runda ut till Birgittas Udde och Ulvåsa slott.
Intresset för vandring har ökat, speciellt under coronaperioden, och Monica tror att många känner att det är ett bra sätt att koppla av.
– De flesta vill gå en rundslinga och då lägger vi upp någon lämplig på cirka en mil, men vi försöker se till att det finns en avstickare så att de som bara vill gå några kilometer kan göra det. Vi brukar också ange när det är lättvandrat till exempel, som här där det är grusväg hela vägen.
Leden till Birgittas udde är en del av Östgötaleden och Birgittaleden och går på historisk mark. Längs vägen finns platser utmärkta med skyltar som berättar om bland annat Galgbacken, Tegelslagartorpet och Kalkugnen.
– Det är svårt att tänka sig hur det såg ut och all aktivitet som fanns i området, säger Monica.
Fikapausen är viktig även om vandringen inte är så lång. Att stoppa ner en smörgås eller något annat gott, tillsammans med en kikare, i ryggsäcken är ett tips väl värt att ta efter. Kanske även en flora och en fågelbok kan komma väl till pass, inte minst om man har lite vetgiriga barn med sig som kanske inte tycker att bara gå är så roligt.
På Birgittas udde låg storgården Ulvåsa i början på 1300-talet. Den ägdes av lagman Ulf Gudmarsson och hit tog han sin hustru Birgitta. De levde på gården tillsammans med sina åtta barn och allt gårdsfolk fram till Ulfs död 1344. Utgrävningar har visat att gården brann vilket troligen är förklaringen till att Birgitta lät bygga ett nytt Ulvåsa på en annan plats. Kvar på udden finns rester av en källare och spår av två vallgravar.
Monica stiger ut på träbron som leder över den ena vallgraven och skrattande kommenterar hon att det nog inte är originalbron. Men kanske är det platsen där vindbryggan låg och som Birgitta, som skulle bli betydligt mer känd som Heliga Birgitta, gick på för 700 år sedan.
Från udden ser man till Borenshult på ena hållet och det tredje Ulvåsa, som i sin tur började byggas redan på 1600-talet, åt det andra. Tvärs över sjön Boren ligger Karshult, ett av kommunens 21 naturreservat, med nylagda vandringsleder.
– Det finns många fina platser att vandra på. Som Skönnarboleden i Tjällmo till exempel, och till hösten planerar vi för vandringar i Knäppaviken, Staffanstorp och längs Marialeden på Omberg, berättar Monica.
Kaffet är urdrucket och det är dags att gå vidare. Några cyklister rullar förbi och att möta hästar på den annars bilfria grusvägen är inget ovanligt. I stället för att gå tillbaka till parkeringen förlänger vi rundan och tar stigen som leder längs sjökanten runt det nuvarande slottet med alla sina sidobyggnader. Efter cirka tio kilometers vandring är det ändå dags att rulla hemåt igen, fylld med frisk luft och en fridfullhet som är svår att finna på annat sätt än under en långsam vandring.