Motala kvinnojour är 30 år i år. Tina Olby har varit med från starten.
Tina Olby har varit med ända sedan starten av Motala kvinnojour. Allting började i ett rum i Folkets hus en dag i januari 1992.
– Det var Bona folkhögskolas kvinnokurs som sammankallade till ett möte och ville undersöka möjligheten att bilda en kvinnojour i Motala, säger hon.
På mötet var politiker, poliser, personer från kommunens socialtjänst och privatpersoner som var intresserade.
Bona folkhögskola presenterade hur de tänkt att det skulle fungera.
– Utifrån det bildade vi en grupp med kvinnor. Vi är ju en separatistisk organisation på det sättet att kvinnor stödjer kvinnor.
Initialt handlade mycket om att lära sig och få igång en verksamhet. Till en början hade de ingen lokal och kontakten hölls via personsökare, så kallade Minicall.
– Man behövde inte sitta vid en telefon utan man såg ett nummer och skulle ringa upp det. Då var det ju en kvinna som sökte oss eller någon myndighet. Vi hade jourschema med det som hjälpmedel.
Det inledande arbetet bestod också av att söka ekonomiska medel.
– Vi behövde en lokal för skyddat boende. Innan dess hade vi ingenting. Jag vet att jag åkte runt i min bil med kvinnor bredvid mig. Vi åkte runt, gick långpromenad ihop eller vi kunde sätta oss i ett hörn på ett fik och prata. Det var en början och vi var väldigt engagerade och entusiastiska, säger hon.
Jourkvinnan Anki Abrahamsson och Tina Olby (då Olsson) på ett möte 2002.
I en tid utan internet var det en utmaning att nå ut med information. Det löstes genom besök på myndigheter, i vården och på skolor. Lappar sattes upp hos polis, socialtjänst och på lasarettet.
– Så att kvinnor kunde se att vi fanns och myndigheter kunde kontakta oss.
Hösten 1992 fick de tillgång till en lägenhet för skyddat boende. Där fanns även ett rum som kunde användas som möteslokal för verksamheten.
Det var så det började. Och nu har det gått 30 år.
– För mig är det här högtidligt. I 30 år av mitt liv har jag dagligen haft det här i mitt hjärta, säger hon och fortsätter:
– Det har varit en kamp på flera håll. Dels mot det kvinnorna är utsatta för och stöttandet av dem och dels den politiska kampen. Och kampen att bli en väletablerad organisation som jag tycker att vi är idag. Jag har en devis – kamp lönar sig. Man kan inte vila på lagrarna utan vara på hugget hela tiden och veta hur man ska agera i olika sammanhang. För det mesta har det blivit bra.
Mycket av kampen har varit att få ekonomiska medel för att kunna driva verksamhet och skyddat boende.
Att informera och synas har varit viktigt . Här är Tina Olby på Stora torget 2018.
Under de här 30 åren har det funnits perioder med samhällsstämningar då kvinnojourernas verksamhet varit ifrågasatt och anklagats för att vara manshatare.
– Nu upplever jag inte alls att det är så. Det har varit en del på riksnivå och det har ju klart runnit över på oss också, men vi har kämpat på med vårt, säger hon.
Kvinnojouren jobbar på tre olika sätt.
– Dels verksamheten med stödarbete. I det fysiska mötet med kvinnor och telefonstöd. Det är den största biten. Sedan har vi opinionsbildningen.
Där handlar det bland annat om att skriva debattartiklar och om att lyfta verksamheten vid manifestationer och andra tillfällen. Det tredje sättet är information.
– Vi är ute i skolor och hos föreningar och pratar om vår verksamhet. Det hänger ju ihop, men vi brukar dela upp det så här.
2012 får Tina Olby utmärkelsen Årets Motalaförebild för sitt arbete med Motala kvinnojour.
Under de här åren har lagstiftning kommit till bland annat kvinnofridslagstiftningen kom 1998 och sexköpslagen 1999.
– Där har ju Roks funnits som remissinstans till exempel och i nästa led är det ju vi i jourerna som jobbar på gräsrotsnivå. Därifrån kommer ju kunskapen för att så småningom kunna implementeras i lagstiftning. Så finns det självklart forskare också och forskare kan ju bekräfta den verklighet vi ser i det fysiska mötet vi jobbar med. Det är nog många som inte tänker på att det vi gör på lokalplanet kommer upp och kan vara bidragande till en bra lagstiftning.
Vårdnad, boende och umgänge har under alla åren varit stora problemområden och så är det fortfarande.
– Det här har vi stridit för och uppvaktat politiker och ändå går det så trögt när det gäller vårdnadsfrågor. Det finns ingen respekt och kunskap när det gäller mäns våld mot kvinnor i de här vårdnadsdelarna. En man som misshandlar kvinnor och barn kan få enskild vårdnad. Jag har läst vårdnadsutredningar där man kan beskriva våldet och konstatera det. Sedan försvinner de uppgifterna på vägen.
Jämställdhetsmyndigheten har nyligen presenterat en kartläggning som visar på just detta.
– Man måste ta det här på allvar. Grunden till det tror jag är att man inte förstår våldet. Man förstår inte hur farligt det är.
Enligt Brå (Brottsförebyggande rådet) dödades i Sverige mellan 2017 och 2020 årligen tio till 22 kvinnor i parrelationer.
– Och många av dem har haft kontakt med myndigheter och kanske polisanmält eller på något sätt försökt få hjälp.
Tina Olby. Motala kvinnojour.
Hon menar att utbildning och kunskap om mäns våld mot kvinnor måste in i alla utbildningar för yrkesgrupper som kan beröras.
Förra året gavs boken "Anna och hennes systrar" ut. I den har Tina Olby gett röst åt hundratals kvinnor.
– Kvinnorna är fiktiva, men våldet de utsätts för är verkligt, säger hon.
Tina Olby berättar att det bara är 20 procent av alla kvinnor som misshandlas som anmäler.
– Vi har ett mörkertal som är enormt stort. Så där finns också mycket att göra, säger hon.
Det finns även en blindhet i samhället som gör att bilden av hur många och vem som drabbas blir skev.
– Mäns våld mot kvinnor är omgärdat av en massa myter som försvårar. Ett försvar för mannens beteende som skuldbelägger kvinnan.
Det kan vara åsikten om att kvinnan får skylla sig själv om hon stannar hos en man som slår henne. Fast i verkligheten handlar det om att hon inte vågar anmäla eller lämna sin man.
Tina Olby var med och startade Motala kvinnojour för 30 år sedan.
För kvinnan kan också vara så att det växlar mellan våld och värme i relationen. Kvinnas livssituation blir en sorts normalisering.
Många tror fortfarande att våldet mot kvinnor bara förekommer i relationer med missbruk eller kriminalitet.
Det finns också kvinnor som har väldigt svårt att se sig själv som en misshandlad kvinna när man lever ett vanligt liv med bra jobb, fin villa och dyr bil.
– Då kan det vara skammen som gör att kvinnan ursäktar mannen och bortförklarar.
Mycket har hänt under 30 år, men mäns våld mot kvinnor är fortsatt ett mycket stort problem.
– Det här våldet är så vanligt. Det förekommer i alla ekonomiska grupper, i alla bostadsområden och inom alla yrken. Det kan vara den snälla grannen, säger hon.