– I början var det jäkligt jobbigt. Man kände sig så otillräcklig och kunde inte ge det stödet som man ville ge, det fanns inte tid och det var så stressigt, säger undersköterskan Zainab Abbas som alltid jobbar tillsammans med ytterligare två undersköterskor samt en sjuksköterska på lasaretts covid-avdelning, inom Medicinska specialistkliniken.
Året som gått har resulterat i starka minnen hos personalen. En händelse, där en patient plötsligt blev akut sjuk mitt i natten och Zainab tvingades larma, minns hon särskilt.
– Patienten skakade och hela sängen vibrerade, säger hon och förklarar hur tempen på kort tid steg flera grader.
Efter att patienten fått syrgas och prover tagits skickades han till US och intensiven för vård under lång tid. Mannen återhämtade sig lyckligtvis och kom så småningom tillbaka till LiM, enligt Zainab.
– När jag såg hans namn på tavlan gick jag direkt in till honom och sade: "jag är så glad att se dig, hur mår du?" Men han visste inte vad jag pratade om. Man minns ju inte, säger hon och ler vid minnet.
Hur var känslan att se patienten som du vårdat från start?
– Jag började rysa i hela kroppen och blev tårögd.
Varför tror du att du blev så berörd?
– Även om jag inte kände honom är det vårt arbete att ta hand om människor dagligen. Vi ska vara professionella, men vi har ju känslor också, säger hon.
Sjuksköterskan Vilma Leek minns sin reaktion när corona slog till förra året i mars och funderingarna kom hur personalen skulle skydda sig på avdelningen.
– Jag hade föreställt mig lite ebola-aktigt, en hel dräkt eftersom man inte visste någonting, säger hon och ler lite åt sina egna tankar.
Ingen hade erfarenhet av det nya viruset. Via interninformation fick personalen följa de direktiv som kom efter hand från sjukvårdsledningen.
Som vårdpersonal kan man heller aldrig välja att jobba på distans. Istället gäller det att förhålla sig till varje dag, varje utmaning och varje risk att själv bli smittad. De som vårdar har sett virusets nyckfullhet och hur snabbt ett tillstånd kan vända till det sämre. Med tiden har de lärt sig vad de måste vara observanta på.
– Det vi brukar gå efter hos corona-patienterna är sjunde, åttonde eller nionde dagen. Då behöver vi vara vaksamma för då kan de krascha och bli så dåliga. Därför har vi täta kontroller på alla, säger Vilma.
Hon berättar vidare om sin upplevelse att inte räcka till i arbetet och att nattpassen är tuffast. Som sjuksköterska ansvarar Vilma ensam för upp till tio patienter, varav två tillhör medicinsk observationsavdelning (MOA).
– Det är fortfarande min skräck att någon kraschar i vårdlaget samtidigt som jag har mina två sjuka på MOA. Jag har inte en chans att ta hand om alla då, säger hon.
På dagarna känns arbetet lättare, fler kollegor och även läkare finns på plats i närheten när något händer.
Det Vilma upplevt särskilt starkt under året är ångesten hos patienterna hon träffar på sin avdelning.
– Dödsångesten är skitjobbig. Många som ligger och inte vet, vad händer nu? Vad händer sen?
Hon berättar särskilt om en patient som bröt ihop när hon kom in på rummet en dag.
– Han trodde att han skulle dö så jag var hos honom, vi pratade lite och grät lite.
Du också?
– Ja. Jag är väldigt känslig som person och honom kommer jag aldrig att glömma.
Vilma berättar om hur hon försökte lugna patienten genom att berätta att personalen hade kontroll på honom och på vilket sätt.
Får ni ta mycket av de här samtalen?
– Ja, för de händer ju direkt. Man kan ju inte säga att "vänta, jag ska bara gå och ringa en kurator". Har man det jättejobbigt på vårdavdelningen och så säger en patient att den inte mår bra, då kan jag ju inte bara lämna den, säger Zainab bestämt.
Är det svårt att inte bli berörd?
– Ja. För jag är lika rädd jag och det är skitjobbigt rent ut sagt, fortsätter Vilma.
Att patienterna inte får träffa sina anhöriga, eftersom det råder besöksförbud på lasarettet, tror hon också påverkar de sjuka mycket negativt i den pressade situation de redan befinner sig i. Personalen får istället kontinuerligt kommunicera med anhöriga via telefon när de ringer och frågar om sina närstående.
Att släppa jobbet privat, tycker personalen är svårt. Ofta följer tankar kring patienterna med dem hem, hur de ska må och om de är kvar på sjukhuset inför nästa arbetspass.
Har ni tänkt så med andra patienter tidigare också?
– Klart det kunde vara så innan, men nu är det med var och varannan patient, säger Vilma.
Varför?
– För att vissa kan bli så dåliga, det är inte samma för alla, säger hon om sjukdomsförloppet för covid-19.
Är det någon av er som övervägt att sluta för att jobbet är för tufft?
– Jag har kollat på andra jobb på sjukhuset som inte är coronaavdelning, medger Vilma.
Vad är det som gör att du är kvar?
– Kollegorna. Annars hade jag gått för länge sen. Sammanhållningen och teamarbetet. Komma hit och ha roligt på jobbet, det är det som får mig att orka.
Men kan man ha roligt i en sådan här extrem situation?
– Jo, men det kan man, säger Vilma.
Vad driver er framåt?
– Det är att träffa människor, att kunna hjälpa och stötta dem, säger arbetsterapeut Madeleine Andersson som tidigt blev utlånad från handmottagningen Rehab väst, till Medicinska specialistkliniken.
Hon har inte lika starka, känslomässiga upplevelser som kollegorna då hon endast jobbar dagpass och inte har samma vårdande arbetsuppgifter. Samtidigt har avdelningsbytet inneburit att hon fått vara mer flexibel.
Finns det något positivt i det här som ni får med er yrkesmässigt?
– Kanske ännu mer att man ska stötta varandra, prata mycket och hjälpa till, säger Madeleine.
Enligt Zainab kan hon och hennes kollegor vända sig till rehabpersonalen i större utsträckning nu och be om hjälp när det behövs, både när det gäller påklädning, upptagning ur säng eller toalettbesök. Det skapar en viss trygghet.
Madeleine håller med om att hon som arbetsterapeut ibland gör lite mer än vad som normalt ingår i hennes arbetsuppgifter, när behovet av hjälp finns på avdelningen.
– Det skulle jag nog säga.
Något som Vilma tror att hon kommer ta med sig i framtiden, efter pandemin, och vara mer uppmärksam på är patienters oro när de ligger inne för vård.
– Det tror jag att jag har lättare att fånga upp nu och ställa som en mer regelbunden fråga, hur mår du?