Vid tv:n i det ljusa vardagsrummet står en digital fotoram som visar bilder på Daniel. I soffan sitter lillebror Alexander, mamma Marianne, pappa Josef och hans sambo Ritva. Det är knappt tre månadersedan begravningen.
Läs mer: "En oerhört ovanlig händelse"
– Det är som att de har tagit det viktigaste vi hade ifrån oss. Vi vill inget annat än att få honom tillbaka, säger Marianne i med tårarna i halsen.
Läs mer: Inspektören reder ut lagarna
Under fredagen, knappt en vecka innan sin död fick Daniel en ny medicin.
– Det bestämdes att han skulle få testa en typ av depåinjektion som skulle hålla i hela tre månader i stället för de sprutor som höll en månad och som han tidigare hade fått, vilket han tyckte lät jättebra, säger Josef.
Redan under samma helg rapporterade personalen på Daniels boende att han ska ha väsnats, varit vaken flera dygn i sträck, skällt ut personal och stört grannar.
– Jag har aldrig hört honom så stressad som jag gjorde sista gången jag pratade med honom. Det lät inte som han, säger Alexander.
Tisdagen därefter bokades en ny läkarbedömning in och Daniel var fast besluten att berätta hur han kände.
– Han ringde till mig och sa att han skulle berätta för dem att han inte litade på psykiatrin. Att de har förbrukat hans förtroende helt genom att ha matat honom mediciner i elva år som aldrig fungerat, säger Josef.
I Daniels journal, som tidningen har fått ta del av genom familjen, står det att man under läkarbedömningen bedömer honom som svårt psykotisk och att sluten psykiatrisk vård är ett stort behov. Daniel ska ha följt med till den slutna avdelningen frivilligt men efter att ha kommit in på avdelningen ska ångesten ha tagit över. Där ska han även ha blivit våldsam och polis tillkallades.
När pappa Josef senare ringer till psykiatrin i Motala så får han ett chockerande besked:
– Det var en sköterska som berättade att man har valt att bälta Daniel och att det inte var ett bra tillfälle att hälsa på honom.
När familjen ringer igen under morgonen efter är Daniel fortfarande bältad och har valt att vara anonym på avdelningen vilket gjorde att de inte kunde prata med honom.
– När det ringer ett dolt nummer till mig under torsdagen förstår jag att det är psykiatrin. När de berättar att Daniel är död så skriker jag bara rätt ut, säger Josef.
Efter att ha varit bältad i 38 timmar ska man ha släppt loss Daniel och låter honom gå på toaletten och duscha. Daniel hinner inte längre än till att sätta sig på toalettstolen innan personalen hör en duns.Efter ha trillar med ansiktet nedåt påbörjade man återupplivningsförsök men snart stod det klart att Daniel avlidit.
– Obduktionsprotokollet visar på lungemboli, blodproppar i lungpulsådrorna, säger Josef.
Hur känns det idag?
– Vi upplever att vården verkligen har brustit här. Hur kan en fysiskt frisk människa dö på det här sättet? Vilket fruktansvärt trauma har psykiatrin utsatt vår son för i sina sista timmar i livet. Vi upplever att psykiatrin har felmedicinerat, felbehandlat och feldiagnosisterat Daniel i över tio år och till slut tagit livet av honom.
Daniels psykiska ohälsa startade någon gång efter gymnasiet.
– Det hela började 2006 när han hade mycket ångest och var mycket orolig över att bo själv vilket gjorde att han flyttade hem till mig. Han hade även en diagnos för ADD vilket gav honom autistiska personlighetsdrag som kunde liknas vid gränspsykotiska tillstånd, säger Josef.
Efter en jobbig höst 2016 fick Daniel ett tillstånd till en ”second opinion”, en ny medicinsk bedömning, där en fristående psykiater gjorde en utredning på honom. Där beslutade man att minska på neuroleptika för att han skulle bli bättre på att lära känna sig själv. Familjen som ofta varit på helspänn när det gällde Daniels vård kände att de kunde slappna av lite efter den bedömningen och de framsteg som de ändå tycktes skymta i och med den nya medicineringen.
– Man började hoppas igen även om han var pessimistisk och sa att det inte kommer fungera, säger Marianne.
– Strax efter ändringarna hörde jag honom säga ”jag mår bättre, fast inte bra” vilket jag inte hört honom säga på flera år. Jag blev så glad att jag ringde till Marianne direkt, det kändes som ett framsteg. Men vi hade så fel, fyller Josef i.
Familjen är tydlig med att den inte vill att någon mer ska behöva gå igenom det som hänt Daniel.
– Vi vill begrava bältningen för gott. Ingen ska få uppleva det här mer, säger Josef.
Händelsen är anmäld av familjen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.