– Vi vill ta utgångspunkt ifrån individens möjlighet att leva fritt, jämlikt och inkluderad som det bara går, säger Sofia Nilsson (C), riksdagsledamot och talesperson i funktionshinderfrågor. Och som tillsammans med Maria Persdotter, lokalpolitiker och tidigare förbundsordförande för Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, och ytterligare lokala centerpartister, presenterade partiets nya funktionshindermanifest.
Enligt Nilsson är livet för personer med funktionshinder ofta en kamp – mot myndigheter, att få ett arbete, färdtjänst och hjälpmedel.
– Vi vill tillbaka till grundtanken med LSS, lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade. Att det är en frihetsreform och en rättighetslagstiftning, säger hon och tar assistans som exempel, vilken idag är uppdelad på kommunal och statlig assistans beroende på behov.
– Men det innebär att om du är funktionsnedsatt och har kommunal assistans är du rädd för att flytta till en annan kommun. För då görs en ny bedömning och man är rädd för att få neddragen assistans.
Centerns vill att assistans ska förstatligas för att skapa lika bedömning.
Beslut om hjälpmedel tas av regionerna, något som också leder till olika bedömningar menar de.
– Men det är inte okej att det är olika och det är inte heller okej att man inte kan överklaga. Hjälpmedel går under hälso- och sjukvårdlagen och är ingen rättighet, därför kan man inte överklaga ett beslut. Det tycker vi är fel, säger Persdotter.
Även färdtjänsten ser olika ut mellan kommuner och regioner. Vilket påverkar enskilda personers vardag, för att ta sig till och från ett arbetet bland annat.
– Färdtjänstlagen är från tidigt 1980-tal och det har smugit sig in tillämpningar som inte fanns från början och så blir det en ny praxis, säger Persdotter.
C efterlyser en helt ny färdtjänstlag med nationella riktlinjer. Något som, enligt Sofia Nilsson, varit uppe i Riksdagens trafikutskott och där de hoppas på en majoritet för en förändring.
Manifestet gäller hela landet men de ser att mycket både kan och måste göras på lokal nivå. De pekar på att samhället inte har råd att människor som kan jobba står utanför arbetsmarknaden. Och att barn med funktionshinder går i samma skola som alla andra men när de är klara får de inga jobb. Och att varje enskild kommun har ett stort ansvar.