"Vi puttades framåt och slog mot en annan lastbil i mötande körfältet. Jag tappade glasögon och telefon, allt flög iväg", berättar busschauffören Tadija Mihic.
Bussen som var inblandad i olyckan på riksväg 50 den 2 februari kördes av Tadija Mihic. Han har kört buss i tio år samt skolbuss på linjen mellan Västanvik och Motala varje morgon i ett år. Han upplever att just "Åsanbykorset" är mycket otäckt och kollar alltid lite extra i backspegeln där.
– Jag tittade hela tiden i backspegeln och tänkte 'ska han stanna eller inte'. Jag koncentrerade mig bara på det. Jag tände skolskylten ifall lastbilen bakom hade missat min blinkers.
– Jag såg en lastbil komma bakom mig och tänkte 'den måste stanna, den är så långt bort'.
Han såg samtidigt hur många bilar som kom från andra hållet.
– Jag hinner inte svänga, jag måste stå kvar här.
Tadija hörde en tung smäll bak i bussen.
– Vi puttades framåt och slogs mot en annan lastbil i mötande körfältet. Jag tappade glasögon och telefon, allt flög iväg.
"Allt gick så fort, man hinner inte tänka. Var ska man börja? Hur är det med barnen? Jag letade efter mina glasögon och mina telefoner, den privata och skolbusstelefonen", beskriver Tadija Mihic.
Vad var din första tanke?
– Allt gick så fort, man hinner inte tänka.
– Var ska man börja? Hur är det med barnen? Jag letade efter mina glasögon och mina telefoner.
Tadija ringde Östgötatrafiken och bussgaraget. En lastbilschaufför som åkte längre bak hade sett hela händelsen, stannade och frågade om Tadija behövde hjälp.
– Jag var i chock. Lastbilschauffören ringde polisen åt mig och det kom en kvinna som ringde till skolan. Jag hade ont i nacken så jag kunde inte röra mig.
Skolskylten tänds av föraren som en varning ungefär 150 meter innan bussen ska stanna för att hämta upp eller släppa av barn från skolbussen.
Hur reagerade barnen?
– Ett barn var ledset och blödde, så jag hjälpte det barnet med papper. De andra verkade må bra.
– Jag upplevde att de inte var så medvetna om smällen och inte så rädda. Efter tio minuter började de prata med varandra och diskutera att 'man får inte köra på en skolbuss'.
Tadija Mihic beskriver att det är ett extra ansvar när det är barn i bussen.
– Man är alltid rädd att det ska hända någonting.
– Jag frågade barnen om jag skulle ringa föräldrarna, men de tog sina telefoner och ringde själva.
Ambulansen kom och barnen blev undersökta på plats och alla kunde åka hem efter det.
Tadija Mihic beskriver hur det kändes efter olyckan.
"Det är det värsta. Jag vill inte tänka på det, vad hade hänt om bussen hade puttats framför lastbilen i andra körfältet".
Hur känns det nu efteråt?
– Det är det värsta. Jag vill inte tänka på det, vad hade hänt om bussen hade puttats framför lastbilen i andra körfältet.
Tadija beskriver att hjulen på skolbussen var framåtvända och vågar inte tänka på hur det hade varit om de stått åt sidan.
– Det är bara sådan tur att ingen har blivit allvarligt skadad.
Har du börjat köra buss igen?
– Ja, i onsdags. Jag ville köra och träffa barnen, prata med dem och se hur de mår.