– En man åkte precis förbi mig på gatan, han vevade ner rutan och ropade "Voice of Finland", berättar Hazze Wazeen. Sedan tv-programmet började sändas för några veckor sedan har jag blivit kallad "Ruotsalainen laulava postimies" som betyder "Den svenske sjungande brevbäraren.
Hazze bor i Helsingfors med sin familj och jobbar som brevbärare och musiker. Han blir numera ofta igenkänd på gatan.
– Det finns de som kommer och pratar i trappuppgången när jag delar ut post. En del ger mig frukt och choklad, skrattar Hazze.
Voice of Finland är en finsk variant av det kända tv-konceptet The Voice som påminner om Idol. Deltagare röstas ut fram till finalen dit 16 tävlande kvalificerar sig.
– Förra veckan röstades jag ut i ett "battle", en sångduell, men jag röstades tillbaka in i tävlingen igen. Min son var med och supportade, vi hade kul hela dagen. Jag laddade med ett kilo gröna äpplen och ingefära innan uppträdandet. Det renar halsen när man ska sjunga.
Nu sitter Hazze säker i programmets "soffa" fram till fredag, mer får han inte avslöja.
Vad fick dig att ställa upp i tävlingen?
– Jag och min son hade skojat om det. Precis innan deadline skickade jag in några olika låtar och Youtubeklipp. Jag kom med till "blind audition" och gick vidare.
Vad skulle en vinst innebära?
– Det är bara roligt att vara med, men visst fasen vill man vinna, det skulle ju vara över all förväntan.
Att medverka i programmet blir en bekräftelse.
– Allt blir som en bonus, jag vill vara bättre nu än när jag var ung.
Hazze växte upp i Ulfåsa utanför Motala.
– Det var perfekt, jag hade huvudet fullt med musik, åkte enhjuling och spelade elbas
Varför enhjuling?
– En kompis körde och det såg så kul ut, jag lärde mig åka 1988 och köpte en själv. Jag hade med den överallt. När jag åkte och handlade hade jag basen på ryggen och matkassarna i båda händerna.
Var det inte svårt?
– Jag var så upptagen med att hålla balansen. Baklänges är läskigt, jag är alltid beredd på att krascha. Senare blev enhjulingen en del av mitt musikframträdande och jag spelade och slängde elbasen runt halsen.
Hazze berättar om betydelsen av Folkets hus i Motala.
– Det var fantastiskt, med teater-, natt- och bluescafé. När jag var 15 år var det som en katapult för alla som ville lira instrument där, man blev omhändertagen. Lars Lundqvist, som var musiklärare frågade: "Vill du spela bas här?" Det betydde mycket.
Hazze flyttade hemifrån när han var sexton år. Han lämnade Sverige för att turnera med sin elbas i USA och Europa.
– Det var intensiva år, det blev ett gift.
Men efter fem år tog det tvärstopp.
– Det bara dök, jag hade "överspelat", det blev för mycket. Suget försvann.
Hur kom lusten tillbaka?
– Det tog tre år. Telefonen ringde och jag fick ett gig i Finland, då släppte det och blev en nytändning. Sedan började jag turnera igen.
För 20 år sedan började Hazze skriva musik och sjunga själv.
– Helt plötsligt bara rann det ut texter, men det fanns ingen som kunde sjunga dem.
En vän tyckte att han skulle öva in låtarna själv.
– Jag gjorde det, men det var svårt. Det blev en otroligt obehaglig nybörjarposition, att gå "bakåt" för att lära sig något nytt.
Vad är dina planer framåt?
– Att fortsätta öva på sång och bas, jag hoppas att människor vill lyssna på mina grejer. Tävlingen kom som en kul grej mitt i alltihop.
Hur länge kommer du hålla på med musik?
– Mick Jagger har inte satt ribban än.