När författaren Lena Ollmark besökte biblioteken i Borensberg och Motala delade hon med sig av sin passion för spökhistorier och varför rädsla kan vara bra.
– Rädsla ger oss alltid möjligheten att vara modiga, så rädsla är inte bara dåligt, säger hon.
Att utsätta sig för skräck eller spökhistorier och bli vettskrämd ger en kick, men ger oss också en inblick i hur vi fungerar när vi blir rädda.
– Man blir dum i huvudet när man är rädd, säger hon.
Vid rädsla slår reptilhjärna till och då finns bara tre alternativ - slåss, springa för livet eller spela död.
– Skitbra lösningar om man är en urtidsmänniska.
Men för nutidsmänniskans problem och rädslor fungerar det dåligt.
– Med spökhistorier kan vi lära oss att känna hur det känns när vi är rädda.
Och genom att känna igen känslan kan vi låta bli att fatta beslut när vi är rädda.
Lena Ollmark har fascinerats av spökhistorier sedan hon var "tre äpplen hög".
– Jag var liten som en smurf och boken som skrämde vettet ur mig var Törnrosa.
Hon kunde inte läsa, men bilden på den onda fen skrämde henne så att föräldrarna valde att gömma boken, men hon letade upp den hela tiden för att åter skrämmas.
För den som vill berätta en spökhistoria eller skriva en finns det några viktiga beståndsdelar.
Platsen är viktig och traditionellt sett har det förekommit mycket spökhistorier kring ödehus i skogen och gamla kyrkor och kyrkogårdar.
– Men ödehus och gamla kyrkor det är ju spökhistorier vi redan hört, säger hon.
Istället tycker hon att bra spökhistorier utspelar sig i vardagens kända miljöer.
– Jag vill att spöken ska komma dit där vi tror att vi är trygga.
Spökhistorien behöver handling. Att bara få veta att något är farligt räcker inte. Hon tar exemplet med en spökhistoria som cirkulerade när hon gick i skolan. Den sade att det fanns ett spöktunnelbanetåg som dök upp på stationer i Stockholms tunnelbanesystem och om man klev ombord skulle man bli fast i underjorden.
– Man vill ha en person som kliver på det där tåget. Man vill veta vad som händer.
Det måste finnas en huvudperson i spökhistorien också.
– Och man ska aldrig ta livet av sin huvudperson. Hon ska leva och vara vettskrämd, säger hon.
Slutet på en spökhistoria är viktigt. Man ska sluta utan att avslöja det hemska. Man ska låta läsaren eller lyssnaren själv få känna rädslan och föreställa sig det otäcka i slutet.