Beskedet att hon kanske aldrig mer kommer att kunna springa, var bland det tuffaste för Alexandra.
Alexandra skulle följa sin son till skolan under måndagsmorgonen den 30 augusti. Medan hon var på väg över gatan vid ett övergångsställe på Drottninggatan, dröjde sig åttaårige sonen kvar på sin cykel. Han blev då vittne till hur hans mamma plötsligt träffades av en bil, flög upp på vindrutan och sedan ner på marken igen.
– Hans bild är att jag dog, säger Alexandra allvarligt.
Vi träffas sex veckor efter olyckan i en tillfällig bostad, ett rum med kokvrå, på Liverpoolsgatan eftersom Alexandra inte kan bo hemma i sin egna lägenhet i stan, på grund av trapporna. Hon manövrerar sin rullstol på den lilla ytan, mellan två sängar och ett köksbord och pekar mot skåpen ovanför diskbänken i pentryt där kaffemuggarna står. Dit når hon inte. Inte heller till kartongen med kaffekapslar, eller bryggaren som är placerad högt även för den som står upprätt.
Alexandra är 36 år och tvåbarnsmamma. Utbildad hälsocoach och hälsovetare har hon själv alltid varit fokuserad på att försöka leva ett hälsosamt liv. De senaste åren har hon även löptränat mycket.
– Löpningen ger mig en extrem frihetskänsla, det är mitt sätt att hantera alla känslolägen.
Men just nu är framtiden oviss.
Alexandra berättar att hon knappt minns något från olyckan. Hon ska ha noterat en mörkblå pick up komma körande från höger på Drottninggatan, där hon stod strax framför Pingstkyrkan. Från vänster kom bilen som körde på henne.
Alexandra har fått berättat för sig att ett en KBT-terapeut och en HLR-instruktör var bland de första på plats. Nu, ler hon svagt åt sammanträffandet, att det var just människor från de yrkesgrupperna som anslöt. Ett tredje vittne ska ha tagit hand om sonen.
Alexandra berättar att hon ska ha försökt ställa sig upp men att hon blev fasthållen. Samtidigt ska hon ha frågat: Var är jag? Vad har hänt? Var är Zacharias?
Det hon minns, svagt, var rösten från sin sons pappa, när han anlände till platsen.
– Jag hörde honom och kände - "bra, någon har Zacharias".
Bilderna från sjukhuset, efter att hon anlänt och skulle röntgas, är tydligare, trots påverkan av starka smärtstillande.
– Det gjorde så fruktansvärt ont och jag minns känslan, tårarna som rinner och att jag skriker aj, aj, aj.
Röntgen visar att Alexandra har en fraktur i vänster skenben, en fraktur i höger lårben, fraktur i vänster bäcken samt i ena nyckelbenet. Hon har också drabbats av hjärnskakning och sårskador i ansiktet samt i huvudet.
Efter benbrotten sitter skruvar fästa i Alexandras kropp.
Två dagar efter olyckan är det dags för operation och två kirurger kommer in på hennes rum för att berätta vad de ska göra. Alexandra frågar om hon kommer att kunna gå igen.
– Gå ja, men frågan är om det är lämpligt att springa, svarar den ena.
Det svaret, säger hon, var särskilt tungt. Inte minst för att hon är van vid att löpträna 2-3 mil i veckan.
Det märks på Alexandra att hon berörs mer av vissa minnen som kommer upp under samtalet. Då tystnar hon för en stund.
Efter tio dagars vård är det dags att lämna sjukhuset. I det lilla rummet på Liverpoolsgatan bor nu även sonen varannan vecka, medan dottern Jasmina, 15, bor kvar i lägenheten.
– Det som känns tyngst i det här just nu är att jag inte kan träffa henne så mycket i min vardag. Hon kan inte bo här och hinner inte komma så ofta med tanke på allt hon ska hinna i sitt tonåriga liv.
Utåt sett går det inte att se hur skadad Alexandra är. Hon bär tajta, svarta jeans, en långärmad t-shirt och sitter barfota i rullstolen. Ibland justerar hon något ben med händerna genom att lyfta lite på det. Böjligheten i vänster ben tycker hon är god. Det är värre med det högra där hon har lårbensfrakturen.
Samtidigt försöker hon att fokusera på det som är positivt, trots olika känslostormar som drabbat henne efter olyckan. Väntade och oväntade hälsningar och även presenter från olika människor gör henne lycklig, säger hon.
Alexandra är också tacksam över att Peter Alexandersson, som först inte tänkte ta in någon ny hyresgäst, sade ja till Alexandras förfrågan. Det visade sig att den förra gästen flyttade ut samma vecka som hon blev påkörd.
–Jag har fått så mycket mer än ett boende, säger Alexandra varmt och berättar att hyresvärden till och med tagit ut henne på promenader med rullstolen.
Att inte behöva köra själv, säger hon, har gett henne tid att reflektera över mycket i sitt liv.
Med solen strålande utanför rummet bestämmer vi oss för att gå ut. Alexandra drar på sig en tjocktröja innan hon sträcker på sig för att nå dörrhandtaget så att hon kan öppna och rulla ut.
På framsidan av huset sitter hyresvärden och läser. För honom var det självklart att erbjuda bostad, säger han.
– Det är klart man hjälper till.
Peter Alexandersson hade inga planer på att hyra ut sitt gästrum igen men ändrade sig när han fick höra talas om Alexandras olycka.
Men för att vardagen ska fungera är förstås pojkvännen Henriks besök och mamma Helénes stöd något hon har svårt att klara sig utan. Både känslomässigt och rent praktiskt.
– Mamma får det att fungera.
Inom kort ska Alexandra få resa sig ur rullstolen, för första gången. Hon längtar, men samtidigt är hon motvillig till att behöva använda "gånghjälpmedel".
– Det stämmer så illa med min självbild. Ett gånghjälpmedel och jag kommer aldrig att bonda. Den kommer att få höra så många svordomar, säger hon och skrattar.
Sedan blir hon allvarlig:
– Jag ska göra fysioterapeuten mållös när jag ställer mig upp och går själv.
En annan övertygelse är att få fira jul hemma i lägenheten.
Alexandra drömmer ännu större, om en fysisk prestation.
– Om två år ska jag och min pojkvän till Kebnekaise. Den planen ligger kvar och vi ser fram emot att träna upp oss inför den strapatsen.
Alexandra White försöker se det positiva i livet, som familjen och alla människor som hört av sig efter olyckan.
Bara några dagar efter vårt möte hör hon av sig via sms. Hon är glad!
"Nu är premiären genomförd. Vilken fantastisk känsla - obeskrivligt nästan. Jag klarade mitt mål att stå och gå utan hjälpmedel. Självklart var jag ostadig och det kommer krävas mycket träning innan jag kan gå normalt, men jag har bra förutsättningar".
Blev fysioterapeuten mållös?
– Haha, ja det kan man kanske säga. Han skulle hämta en krycka, men jag sa att det inte behövdes. Då skrattade han bara och sa ungefär: "då hoppas vi att det blir så". Vi hade ett bord och en stol till hands och han fanns runt mig. När jag gått de första stegen och satt mig igen jublade vi tillsammans.
Fotnot: En förundersökning om vårdslöshet i trafik pågår, misstänkt är en man i 90-årsåldern. En anmälan om vållande till kroppsskada har också upprättats.