Behandlingen var tuff. Ju äldre Agnes blev, desto mer protesterade hon. "Det var inte så kul att sätta nål varje söndag när man kom in", konstaterar Ronny. "Hon var galen, men man hade inget val".
Den 15 februari är det Internationella barncancerdagen. I dag överlever cirka 85 procent av de barn som insjuknar i cancer i Sverige, enligt Barncancerfonden. Agnes Ågren är en av dem som drabbats – och överlevt.
Mörkret har lagt sig över Nykyrka ridklubb när vi kommer dit för att träffa familjen Ågren. Bland flera hästar i ridhuset finns Billy, med Agnes på ryggen. Trots att det i år är hela tio år sedan som Agnes drabbades av leukemi ligger minnet nära i tiden för föräldrarna, Ronny och Veronica. Agnes själv minns ingenting från sjukdomstiden, med tanke på åldern då hon insjuknade.
– I efterhand har jag förstått att jag var sjuk, men det är ingenting som jag reflekterar över speciellt ofta, säger hon.
Hennes föräldrar däremot, de minns desto mer. Därför låter Agnes dem berätta hennes historia.
– Det var som en chock. Vi hade varit på semester i Thailand och kommit hem. Allt var frid och fröjd. Sedan fick Agnes en öroninflammation som inte gick över. På vårdcentralen tittade de på om det kunde vara någon bacill från Thailand.
Orden är Veronicas. Öroninflammationen berodde inte på någon bacill från Thailand, berättar hon vidare. Efter mängder av prover och röntgenundersökningar valde man att ta ett benmärgsprov, för att utesluta cancer.
Men det blev inget uteslutande. Agnes, då två och ett halvt år gammal, hade leukemi.
– Den åttonde mars släpptes bomben. Det var fruktansvärt, säger Veronica.
I år är det tio år sedan som Agnes drabbades av leukemi. När hennes föräldrar berättar om den skräck som beskedet innebar är det dock tydligt att minnena sedan sjukdomstiden fortfarande ligger nära.
Visste man hur det skulle gå när beskedet kom?
– Nej, det visste man inte, men tydligen är det lättare att få det när man är yngre. Den här formen av leukemi är ganska vanlig trots allt och ju yngre man är, desto lättare är det. Kommer man upp i skolåldern är det tuffare. Agnes var egentligen klar med sin behandling innan hon började skolan.
Däremot missades stora delar av förskoletiden och det gjorde det jobbigt socialt. Infektionsrisken under cellgiftsbehandlingen gjorde att familjen fick hålla sig hemma själva och undvika både affärer och vänner.
Agnes minns inte mycket från sjukdomstiden. Hon var bara två och ett halvt när familjen fick leukemibeskedet. Innan skolålder var hon färdigbehandlad.
Veronica minns också känslan inför Agnes håravfall.
– Det är ytligt, men Agnes hade jättelångt och fint hår som hon naturligtvis skulle tappa. I stället för att vänta på det körde vi en rakning. Jag som mamma tyckte att det var jättejobbigt, men hon tyckte det var roligt att ha samma som pappa.
Hon ler vid minnet och Ronny skrattar innan han tar till orda:
– Hon satt bredvid mig, klappade på huvudet och sa "som pappa".
Ronny, pappa till Agnes, berättar att familjen inte bara har mörka minnen sedan sjukdomstiden.
Behandlingen, som pågick under två och ett halvt år, var tuff. Agnes fick ont i benen och gick tillbaka till att krypa i stället för att gå. Första året var värst, minns föräldrarna.
– Vi åkte in varje söndag och då var tanken att man skulle ligga inne till fredagen, för behandlingen pågick måndag till torsdag, men vissa gånger fick man inte ens åka hem emellan för att blodvärdena inte var rätt, berättar Ronny.
Han och Veronica mötte många nya vänner på sjukhuset.
– Nackdelen var väl när man började lära känna föräldrar och rätt som det var sa de att "det här kommer inte att gå", berättar Ronny.
Hur var det att se att andra barn inte överlevde?
– Det var jättejobbigt. Man tänkte "hur ska det gå för oss?", säger Veronica.
Under Agnes behandling var familjen Ågren sällan ensamma. "Vi var knappt på rummet alls. Vi satt jämt i allrummet och pratade med andra föräldrar. Sedan kom barncancerföreningen varje torsdag och bjöd på fika och man umgicks. Det var kul i allt elände", berättar Veronica.
Men familjen har inte bara mörka minnen från sjukdomstiden.
– Vissa saker kan man skratta tillbaka åt. När Agnes precis hade blivit sjuk, och man inte visste om hon skulle klara sig, vaknade hon till klockan tre på natten, fick tag på Ipaden och slog i gång pappas träningslista. Sjuksköterskorna bara rusade in och då satt hon där och dansade, skrattar Ronny.
Strax innan skolåldern var Agnes färdigbehandlad och fem år senare friskförklarades hon.
– Vi firade glatt och kände ett lyckorus, men det är svårt att släppa det helt eftersom vi blir påminda vid varje återbesök, säger Ronny.
Agnes på hästen Billy. Hon har ridit i ungefär fyra år nu, men egen häst har hon haft sedan knappt ett år tillbaka.
Än i dag går Agnes på årliga kontroller. I början var de skrämmande, kanske främst för föräldrarna, men nu har de blivit någon form av rutin.
– Jag känner mig trygg inför varje kontroll, säger Agnes.
Minnena från sjukdomstiden kommer nog aldrig att lämna familjen Ågren, men i dag lever de ett normalt liv. Agnes är som vilket barn som helst – går i årskurs sex, dansar och tar hand om sin häst. Det är tydligt att familjen har funnit en ännu starkare gemenskap genom stallet.
– Agnes lever för det här, säger Veronica leende.