På en äng står ett antal resta stenar. Ringformarna är inte helt tydliga.
– En del stenar har vippat omkull. Flera är säkert borttagna för att användas i husmurar och annat, säger vårt sällskap, arkeologiintresserade Motalabon Anders Hedin.
Det är dock inte en gammal plats för rättsskipning vi står på, utan en begravningsplats från järnåldern (ca 500 f.Kr – 1050 e.Kr). Anders pekar ut gravhögar.
– Här har man varit och grävt och försökt hitta något. Men det var nog länge sedan, innan det var förbjudet.
Dessutom finns det inte någon anledning att gräva i järnåldersgravar om man inte är arkeolog. I gravar från denna tid hittar man sällan annat än aska och benrester.
De dödas aska grävdes inte bara ner under gravhögar, utan även under stensättningar. Flera sådana finns i området, även en bra bit bort från domarringarna.
Varför det finns både gravhögar och stensättningar kan Anders inte svara på, men vågar sig på en gissning.
– Järnåldern varade ju över 1 500 år, så modet hann väl ändra sig.
Gravfältet i Grepstad är som sagt väl synligt för bilister som färdas på gamla Skänningevägen. Det var det även för järnålderns människor.
– Det gick en större väg förbi här redan då. Och så finns det flera mindre vägar som ledde till och från den, säger Anders.
Vi hittar spår efter några sådana där hundratals års slitage av fötter och hovar grävt sig ner i den mjuka marken och skapat så kallade hålvägar.
– Många använde dem. Det här var en frodig och välbefolkad trakt.