Besökare i Vadstena stannar till och följer den märkliga synen när den gulmålade u-båten på lastbilsflaket körs längs vallgraven vid slottet. Nyfikenheten är påtaglig och flera måste bara fram för att fråga vad som är på gång. Mannen bakom all uppståndelse är nog mest spänd av alla. Tobias Fredriksson från Mjölby har arbetat med de sista förberedelserna hela natten.
– Oh, nu är det jättespännande. Det är första testet för säsongen med mycket ny utrustning så vi får se hur det går.
Den tysktillverkade u-båten från 1964 är, som vi har berättat tidigare, en av sju exemplar i världen men den enda av dem som är i drift. Farkosten som först mest bara var ett skal, kom Tobias över via en annons. Sen dess har den utrustats med modern teknik och getts åtskilliga arbetstimmar.
– Vi ser bara pappa när han äter och ibland när vi ska lägga oss, säger dottern Millie som sitter på kajen och följer – vad hon själv kallar – sin galna pappa med blicken.
Tobias fru, Anna, konstaterar att makens galenskap kräver en förståndig mamma.
– Han har försökt övertala många att åka med, men inte lyckats, inte med mig heller. Jag skulle få panik av att vara instängd under vatten och att inte se något... Men han älskar ju det här. Jag låter honom hållas för husfridens skull.
Tobias fjärrstyr kranen som sakta lyfter ner u-båten i vallgraven. Vid lyftet vill han ha den så lätt som möjligt, men när den nått vattnet fäster han två luftflaskor i cockpit. Förra sommaren sattes u-båten i vatten för första gången på 45 år, sen dess har han uppdaterat den med ett framåtseende ekolod, ett instrument som bättre mäter djupet, en luftrenare och inte minst – en nödknapp som blåser tankarna med luft om man snabbt måste upp. U-båtens mörka historia med en tragisk dödsolycka på 1960-talet där två personer omkom går inte att ta lätt på.
Hur säker är du på dig själv här, att allt är rätt?– Tvärsäker, såklart, ler han lurigt.
Det bubblar runt skrovet när Tobias testblåser, men efter en stunds fixande åker solglasögonen på och det är dags att släppa kanten.
– Det läcker visst in lite vatten, konstaterar han lugnt.
En förbipasserande erbjuder ett tuggummi att täta med. Publiken skrattar. U-båten glider lätt ut i vallgraven och sen vidare mellan båtarna i hamnen mot öppet vatten. Det gäller att inte ta några onödiga risker – i alla fall inte de som med lätthet kan undvikas. Med öppna kupor och ett ansikte som myser styr Tobias den ovanliga ”leksaken” mot andra sidan piren. Familjen vinkar till pappa utan att veta när han ska dyka upp igen eller vad de gör om tiden bara skulle passera och han inte syns till. Det blir tyst. Väldigt tyst. Efter en stunds väntan tvingas familjen lämna och kvar står en vän till Tobias och en villrådig reporter. Efter en mindre evighet skymtar två efterlängtade kupor vid horisonten. Han lever!
– Ohh, det var en helt obeskrivlig känsla, helt fridfullt där nere, säger en skapligt nöjd förare när han kommit inom hörhåll.
– Jag var bara nere på 5-6 meters djup eftersom den läckte lite och jag stod på botten ett par gånger också.
Men du glömde meddela hur länge vi skulle vänta?– Jag vet, jag kom på det precis innan jag dök. Jag skickade ett sms, men det gick visst inte fram, skrattar han.
– Så jag tänkte att det märks väl...