Du klämmer in Mjölbybesöket mellan två föreställningar av ”Drömspelet” på Norrbottensteatern i Luleå. Hur orkar du?
– Jag är van. Jag får ibland sådana här propåer utifrån landet. Jag ska ändå till Göteborg och kan stanna till i Mjölby på vägen.
Vad ska du prata om vid ditt besök?
– Jag ska berätta lite om film. Mitt senaste filmarbete var i somras i Köpenhamn...
Sven Wollter hejdar sig och försöker komma på namnet på filmen. Han blir lite irriterad, särskilt som titeln ”Key Mirror House” anspelar på ett test för att utröna hur långt en människas demens framskridit.
– ...nu blir jag lite orolig för min egen del. Jag spelar mot Ghita Nörby. Filmen har just haft premiär på Göteborgs filmfestival.
”Drömspelet” regiseras av din son Karl Sehldal. Hur är det?
– Teatern upphäver familjebanden. Vi försöker arbeta professionellt, och inte bli privata. Det skulle nog bli värst för de andra. Vi har jobbat ihop tidigare, Karl och jag. Den här Strindbergpjäsen har vi bearbetat tillsammans också. Det fungerar bra.
”Det är synd om människorna” skrev Strindberg. Håller du med om det i dag.
– Oj, det är en stor fråga. Jag tycker synd om kapitalisterna. Det kan inte vara roligt att alltid tänka på affärer i första hand. De måste ju göra våld på sitt samvete, de 31 direktörer som försvarade Saudi-avtalet på DN Debatt samtidigt som de varje dag kan läsa om alla förskräckligheter som sker i landet. De måste försvara ett sjukt system och säga ”business as usual”. Dem tycker jag synd om.
Vilket blir ditt nästa projekt?
– Jag ska börja repetera Riksteaterns ”Aftonens ämne är kärlek” där jag spelar mot Camilla Larsson och Evabritt Strandberg.