SKÄNNINGE
Det verkar helt absurt. Vem skulle kunna stå ut med att bo med över 40 främlingar inne i en gymnastikhall. Tio tält står längs med väggarna uppe i den gamla hallen på Trojenborgsskolan i Skänninge. Med bara en tältduk som vägg delar familjerna sin vardag.
Tanken var att hallen skulle fungera som ett evakueringsboende. Familjer som flytt från krig skulle bo här på varsina madrasser i några få dagar, tills man ordnat ett bättre boende för dem.
Så blev det inte.
Boendet öppnande i oktober förra året. De flesta familjerna bor fortfarande kvar. De trivs. De har kunnat skapat ett hem tillsammans. Trots att de lever och bor i en gympahall. Tack vare gemensamma krafter och stor hjälp av personalen.
– Mr Lars is our father, säger flera av de boende. Eller farfar säger andra. Mr Lars är Lasse Engström. Han arbetar sedan november som föreståndare för evakueringsboendet i Skänninge.
– Tillsammans har vi anställda skapat en vardag med rutiner för de boende, säger Lasse Engström.
Till en början var stämningen orolig på boendet.
– Om du bara visste hur mycket konflikter vi hade första månaden vi bodde här. Nu är det helt annorlunda. Vi är en samling främlingar som bildat en stor familj, säger Hussan Shihan 18 år.
Under några olika dagar har Corren besökt boendet.
Idag är det lördag.
– På helgerna lånar vi skolans hemkunskapssal. Här lagar vi mat tillsammans, berättar Sanaa Debes som flydde från Syrien tillsammans med sin man och två söner. De var en av de första familjerna att flytta in på evakueringsboendet.
Hon berättar att de i början inte hade någonting att göra.
– Vi satt bara och väntade. säger Sanaa Debes.
Hon och hennes familj blev erbjudna boende i Norrköping för ett tag sedan. Ett eget riktigt rum. De åkte dit. Men återvände ett dygn senare till boendet och sina madrasser i Skänninge.
– Det hade Migrationsverket aldrig hört talas om. En familj som avböjer ett bättre boende, säger Lasse Engström.
– Vi trivs så bra här. Skänningeborna och personalen har tagit emot oss med sådan värme. Mina nya vänner finns ju här, säger Sanaa Debes när jag frågar undrade varför hon och hennes familj kunde tacka nej till ett boende med riktiga sängar.
Tillsammans med personalen har man skapat rutinerna.
På vardagarna får barnen gå till skolan. Även om barnen och deras familjer ännu inte fått en placeringsort är de välkomna till Skänninges skolor för att delta i undervisningen.
Efter nattsömnen i sina respektive tält äter familjerna frukost tillsammans i Trojenborgsskolans matsal. Sedan är det dags för barnen att gå till skolan. Med både frivilliga insatser och från personalen har man i Skänninge tillsammans ordnat vardagsrutiner för alla i familjerna på evakueringsboendet. När barnen är i skolan går de vuxna till Missionskyrkan för att för några timmar lära sig svenska.
Idag är det måndag.
Irene Langvik diakon och en av församlingens medlemmar Lars Lingius hjälps åt att undervisa i svenska. De mindre barnen får de två timmarna undervisningen pågår vara på förskolan. De tas idag hand av ungdomarna Celina Gårdstrand och Emilia Arias som studerar på barn och fritidsprogrammet på Kungshögaskolan.
På kvällarna är de större barnen välkomna till fritidsgården. På fredagskvällarna är det fredagsmys för alla, och på helgerna lagar man mat tillsammans,
Idag är det onsdagskväll.
Det är mitt i veckan och sent på kvällen sitter de flesta tillsammans i skolans matsal. Det är snart läggdags för barnen. På TV:n visas en en fotbollsmatch.TV apparaten står uppe på skolans scen tillsammans med en soffa. Scenen fungera nu som vardagsrum för de asylsökande familjerna. Vid ett av matsalsborden nedanför sitter några kvinnor och pratar. Några av barnen sitter djupt försjunkna över en mobiltelefon och spelar spel.
– Vi kom inte hit för att flytta in i ett hus med fem rum och kök. Vi kom hit för att finna en plats för fred, Sanaa Debes.
På söndagen bjuder de på middag.
Jag möter Hussan Shihan. Han berättar på flytande engelska hur han precis avslutat första året till apotekare när han flydde från Syrien tillsammans med sin mamma och sina syskon. Hans pappa är kvar i hemlandet. De hade inte råd att låta alla i familjen fly från kriget. Hans pappa bor nu hos olika vänner. Deras hem är sönderbombad.
Vi sitter i hemkunskapssalen. Vi känner doften från maten som lagas. Samtidigt visar Hussan mig bilder via google-map. Han visar mig skolan han gick i som nu förvandlats till militärförläggning. Han visar mig familjens villa, som nu är bombad. Bron som inte längre går att färdas över, och det tidigare tjusiga köpcentret före och efter bombningarna.
– Mitt hemland rasar mer och mer samman för var dag som går. En dag kommer jag återvända. Då ska vi tillsammans bygga upp Syrien igen, säger han.