Vi viker svagt om hörnet i hallen, lite åt vänster från entrén sett, och där öppnar sig balkongen med utsikt ända bort till Omberg. Vi har tur – trots sista skälvande dagarna i mörkaste oktober är dagen då vi besöker Carina Jönsson klar och solig. Som gjord för att visa upp ”Mjölbys vackraste utsikt”.
Det är så hon beskriver det, Carina, och det med rätta.
Hon bor på sjunde våningen just, i en lägenhet på Stjärnvägen i stadsdelen Lundby. Vid köksbordet kan man sitta och bara spana. Här trängs taknockarna långt nedanför, bilarna på E4:an bortanför blinkar till då och då och silhuetten av Omberg är en stilig fond i horisonten.
– När jag har besök och vi sitter här vid bordet är det aldrig någon som tittar på mig när vi pratar, säger Carina och skrattar.
Vi går genom lägenheten med hela Mjölby för ögonen. Från sovrummet ser Carina åt öster, över stan. Från vardagsrummet kikar hon norrut, och tillbaka i köket igen gäller västerläge med solnedgång över Omberg, som sagt.
Det kunde inte vara mer rätt. Carinas hjärta har länge bankat för Mjölby och vad passar då bättre än att blicka ut över vidderna där hon har varit med och gjort avtryck under många år.
De politiska göromålen, som ordförande i miljönämnden och därefter i kommunstyrelsen i 14 år, de två sista som ordförande, har hon visserligen lagt bakom sig, men hon kan se tillbaka med stolthet.
– Jag planerade inte direkt att bli politiker, det bara blev. Men det är fantastiskt att få ha ett uppdrag där man är till för andra människor. För så är det, man jobbar alltid för andra, aldrig för sig själv.
Så vad känner du, när du tittar ut genom sovrumsfönstret till exempel, österut över stan?– Att jag är priviligerad som har fått vara med om resan som Mjölby har gjort. Staden har så många förutsättningar som hade legat och slumrat under många år, och vi väckte liv i dem. Så känns det.
Det fanns en tid, berättar Carina, när folk tittade ner i marken, skrapade lite med ena foten och försökte undvika att svara när någon frågade var de kom ifrån. Och om hon själv sa att hon var från Mjölby var det många av kollegorna inom politiken som tappade intresset.
– Ja, för vad skulle de prata med mig om? Mjölby var inte intressant. Men jag, tillsammans med framför allt Jörgen Oskarsson som var KS-ordförande under många år, bestämde oss för att ändra på det, säger hon.
Trygghetsfrågorna i kommunen fick prioritet, liksom upprustningen av stadskärnan. Mjölby blev säkrare, vackrare och mer attraktivt och när pendlingstrafiken byggdes ut kom inflyttningen och nybyggnationen igång.
I dag är Mjölby en annan stad. Mycket tack vare Carina.
– Det är fantastiskt att ha fått vara delaktig. Det är vad jag tänker när jag står här vid fönstret. Jag tittar ut och njuter!
Numera är Carina pensionär vilket innebär att hon ”bara” är aktiv som ordförande i Mjölbys cityförening, god man för ett par personer samt tar uppdrag som vigselförrättare med jämna mellanrum.
För drygt två år sedan blev hon ensam när maken Ingemar gick bort. Att bo kvar i den gemensamma lägenheten blev för jobbigt och Carina såg sig om efter något nytt.
– Jag var här och kikade, men tyckte att det var allt för mycket att göra och allt för dyrt så jag backade. Men när min bror som bor i Stockholm talade om hur dum jag var så fick jag mig en tankeställare. Och turligt nog var inte lägenheten såld.
Carina lät riva ut allting, från golv till tak, utom fyra saker; diskbänken, två toalettstolar samt tvättstället i det lilla badrummet. I övrigt har hon fått lägenheten helt renoverad efter egna önskemål.
– Att tvingas lägga tankarna på tapetval och inredning var bra i en tid som var väldigt tuff, säger hon.
Vi sitter och pratar i vardagsrummet en stund. Här har Carina en mörkröd soffa och svarta mönstrade fåtöljer. Dessutom finns en matgrupp i gustaviansk stil i ljust grått, flera vackra skåp och ytterligare sittplatser. Och alla tavlor förstås. Att gå omkring i lägenheten är som att få en guidad vernissage. Här hänger Karl-Erik Höglund, Peter Dahl och Albin Amelin tillsammans med Birger Hjelm och Irene Bäck, jämsides med Börge Mathiesen och Kerstin Dufvander Knutsson. Bland många andra.
– Jag tycker om lokal konst, men också nationell, och vet vad jag vill ha, så jag finkammar nätet varje dag för att hålla koll på om någon av mina favoriter är till salu, säger Carina.
Målar du själv?– Nej, nej, jag är en total idiot! Det är så illa att barnbarnen talar om för mig att ”nej mormor, så där ser inte en katt ut”. Det är kanske därför jag uppskattar andras tavlor så mycket, för att jag inte duger till något själv.
Vi går ut på balkongen en stund, men inte ens den hisnande utsikten kan ta udden av isande vindar så vi går in igen.
Kaffe och nybakad banankaka? säger Carina och visar in i köket.
På väggen hänger en tavla av vackra blommor, signerad ”Erna”. Den är lokal på sitt sätt.
– Jag har köpt den på Skänninge marken.
Annars är det den årliga lokala konstrundan som är Carinas guldgruva när det gäller att hitta vacker konst.
Och antikmässor runt om i landet förstås.
– Jag älskar att åka runt på mässor och till antikaffärer. Det är som att gå på skattjakt.
Hur vet du att ett särskilt föremål passar hemma hos dig?– Enkelt, det är som om vasen eller ljusstaken eller vad det nu är, säger ”ta med mig hem”. Då gör jag det!