Några av Erik Anderssons alla gubbar.
När Erik Andersson inte sågar ut detaljer till nya intarsiainläggningar täljer han gubbar eller fåglar. Eller bygger hus. Trots att det snart är 30 år sedan han slutade på Mjölby Intarsia – som då bytt både namn och inriktning och som numera återfinns i Tranås – har han inte slutat att skapa i olika träslag.
– Jag älskar masurträ, säger 87-årige Erik Andersson när vi ses i hans ateljé utanför Mjölby. Men det är svårt att få tag på. Det växer mest i Finland och Ryssland, Men det finns också här i Sverige.
– Ja, de här korsen till konfirmander har jag gjort av masurbjörk från Ödeshög, berättar Gösta Gustavsson, som är med vid besöket i Kolstad. Han jobbade redan på Mjölby Intarsia när den fyra år yngre Erik Andersson började där som dekupörlärling 1949. Till skillnad från Erik blev Gösta bara kvar i sex år. Men vänskapen har hållit i sig sedan dess.
Som lärling fick Erik börja med att lära sig allt om olika träslag; vilka egenskaper de har, hur de beter sig samt vilka färger och mönster som finns.
– Det är grön limba och abachi från Afrika, balsaträ som är lättast och ebenholtz som är tyngst, valnöt, rosenträ, björkrot, macasar,...
Erik räknar upp en mängd mer eller mindre exotiska träslag.
– Mahogny till exempel finns i 30 olika färgnyanser. Kunnigheten om trä är det viktigaste, sedan får man lära sig själva hantverket. Jag var lärling i sex år innan jag fick göra några stora grejer, ler han.
Han visar olika saker som han gjort genom åren, bland annat en tavla med en hjort på.
– Jag gjorde en vägg till apotek Hjorten i Härnösand och jag tyckte den blev så bra så jag gjorde en mindre till mig själv.
Den här tavlan köpte Gösta Gustavsson till sin fru av Erik Andersson i samband med en av Kolstadgruppens utställningar.
Det var genom Arne Stensson, "den mest skickliga dekupören", som Erik kom in på väggar. Tidigare hade han mest tillverkat intarsiapaneler till olika möbler som levererades till möbelfabriker i trakten.
– Det var intressant, då fick jag åka ut och resa. I början fick jag mest serva Arne, jag var inte så kunnig på den tiden.
Faneret importerades färdigt från Tyskland. Dekupörernas uppgifter var att såga eller skära ut bitar i olika träslag. Det var sällan de som hade ritat mönstren.
– Det gjorde konstnärerna.
Under de många åren på Mjölby Intarsia – som så småningom bytte namn till Fanerami – fick Erik vara med och tillverka flera stora väggar, bland annat Björksalen inne på ryska ambassaden i Stockholm.
– Väggarna var fyra meter höga. Vi gjorde stående björkar med svarta inslag. Det tog Hjördis (hans hustru som också arbetade på Mjölby Intarsia) och mig flera månader, berättar han. Men när vi skulle få se resultatet var jag sjuk och kunde inte följa med. Så jag har inte sett hur väggen blev på plats.
När intresset för intarsia minskade och Faneramis verksamhet ändrade inriktning slutade Erik på företaget.
– Jag ville göra något annat så jag började bygga hus.
Gösta Gustavsson och Erik Andersson med de tunna intarsiasågbladen.
Flera hus blev det, både åt sig själv och syskonen på gården Kolstad där de växte upp. 1997 var han med och startade konstnärskollektivet Kolstadgruppen som under ett tiotal år arrangerade utställningar på gården varje sommar helgen efter Skänninge marknad.
– Första året kom det 30-40 personer, sista helgen kom det cirka 2 000 personer.
Även om gruppen inte längre finns håller Erik fortfarande igång. Innan vi skiljs åt berättar han att han ska åka till sin flickvän och snickra ett rum till en hydrofor.
– Ja, Erik har alltid varit en tjejtjusare, konstaterar vännen Gösta Gustavsson och ler.
Ett exempel på ett så kallat à la grecque-mönster.