Stället där poliserna Olle Borén och Robert Karlström mördades i Malexander är i dag en minnesplats. Bilden togs vid minnesstunden 2019.
Thomas Agnevik jobbade då som tjänstgörande närpolis i Linköping. När larmet gick om rånet i Kisa, och några timmar senare morden på de två Mjölbykollegorna, var han en av alla de poliser som ringdes in och involverades i jakten.
Det som de båda Mjölbypoliserna råkade ut för var så osannolikt. Att möta en efterlyst bil och vända och starta förföljandet är ett vanligt polisiärt uppdrag. I det här fallet slutade det med något långt bortom det ordinära.
– Det var chockartat. Efteråt följde en surrealistisk tid. Bara dagar efter polismorden blev andra kollegor beskjutna i Linköping. Man tänkte "vad är det som händer?", säger 64-årige Thomas.
Händelsen och den efterföljande rånar- och mördarjakten sommaren 1999 har satt outplånliga spår.
– Inte så att jag blir påmind om det varje dag. Men jag skulle säga att någon gång i veckan kommer tankar om händelsen, säger han.
Någon slags posttraumatisk stress tror han finns kvar. Efter att han själv 1996 avlossat flera skott mot bankrånare i Linköping började han arbeta fackligt med arbetsmiljöfrågor. De tio sista åren arbetade han som presstalesperson i polisområde öst.
Thomas Agnevik pysslar om ett urgammalt bigarråträd hemma på sin tomt i Mölby.
I dag bor Thomas i Mjölby, i trakten finns anhöriga till de båda poliserna Olle Borén och Robert Karlström.
Samhället har inte precis blivit bättre sedan 1999. Våldet med skjutvapen har eskalerat under de 25 åren som gått.
– Man lever med det i dag i samhället på ett annat sätt än då. Mycket har förändrats i polisarbetet. Framför allt kanske det taktiska arbetet.
Den 28 maj 1999 skulle Thomas börja sitt arbete klockan 18. Men redan på dagen blev han alltså inringd. Han och några andra poliser åkte mot Kisa i en minibuss och fick i uppdrag att kontrollera tips som kom in.
– Vi stod på vissa kontrollpunkter och stoppade bilar. Skottväxlingen i Malexander fick en polis på kommunikationcentralen i Motala höra via telefon från de båda beskjutna poliserna. Kollegan hörde den pågående skottväxlingen i luren.
Poliser som hedrar minnet av Malexandermorden. Bilden är tagen för fem år sedan vid mordplatsen där två minnesstenar rests.
Därefter följde flera dygn av jakt i länet efter de tre mördarna.
– Man skulle ju även hjälpa till med att ta hand om alla kollegor som kom från olika håll i landet för att hjälpa till. Snacket var att de här de måste vi bara få fast.
När något sådant händer blir man väldigt lösningsfokuserad. Känslorna skjuter man åt sidan, menar han.
– De kommer efteråt, när insatsen är klar. Vad kunde ha hänt? Varför gjorde vi så? Vad kände vi då? Den bearbetningen är viktig, menar han.
Minnesstund vid mordplatsen i Malexander 2019. Någon form av minnesstund kommer att ske även i år, 25 år efter händelsen.
Thomas Agnevik tror att man i dag är bättre på att ta hand om varandra efter tuffa händelser. Ilska, sorg och chock blandas till en klump som annars kan bita sig fast.
– Vi hade en engagerad personalkonsulent och jag tror att alla som ville fick debriefing. Men man kan inte tvinga någon.
Han tror att många kollegor berördes extra av just det att det var en ganska vanlig situation från början, som slutade med något extremt. Två polismord – eller snarare avrättningar – och ett mordförsök på polisen Kenneth Eklund i Kisa.
Malexandermorden är helt klart en av de mest uppmärksammade händelserna i svensk kriminalhistoria. I dag sker inga bankrån, få poliser har mördats (tre efter 1999), men vapenvåldet har accelererat, främst mellan olika kriminella. Och oskyldiga har flera gånger kommit i vägen för det hänsynslösa skjutandet.
– Det är viktigt att vi inte glömmer morden i Malexander, säger Thomas Agnevik.
Före detta polisen Thomas Agnevik räknar med att hedra minnet av Malexandermorden på tisdag med att vara på platsen där det hände.
På tisdagen är det 25 år sedan det hände. Thomas Agnevik ska åka till den plågsamt idylliska platsen utanför Malexander samhälle där morden begicks. Polisfacket planerar en minnesceremoni där på tisdagen, precis som man gjorde för fem år sedan.
Den här våren har Svt visat en serie om teaterprojektet med interner som var ett slags förspel till rånet i Kisa. Thomas har inte tittat på den.
– Jag tycker inte om att man dramatiserar sådana här saker. Jag tänker även på "Veckans brotts" dramatisering av morden. Jag kan inte titta på det. Det är svårt att förklara. Men mina känslor är för nära det här.
Nu har det gått 25 år och Thomas är pensionär. För att ha något att göra har han anmält sig till en seniortjänst och hjälper andra pensionärer med olika jobb, mest trädgårdsskötsel.
På villatomten i Mjölby står en husbil, som han och hustrun Viktoria sticker iväg med ibland över helgen. Men inte till Malexander.