Sofia Velin bor i Mjölby. Hon växte upp i Lindö i Norrköping. Hennes mamma dog i cancer 2012.
Regnet fullkomligt vräker ned utanför Nyfiket i Mjölby. Inne på kaféet är det varmt och skönt. I ett hörn sitter Sofia Velin och väntar med ett par lurar i öronen. Hon stänger av sin ljudbok när vi kommer in.
– Du måste bara läsa den här boken. Den är så spännande och bra, säger hon innan vi knappt hunnit säga hej.
Vi beställer två chokladbollar, en kaffe och en dricka och slår oss ned i vid ett fönsterbord. Vi har bestämt träff med Sofia för vi är nyfikna på att få höra hennes berättelse. En historia om oväntade möten, nattsvarta ögonblick och djup kärlek. En berättelse tillräckligt dramatisk att fylla fler än en ljudbok.
Sofia föddes som Pamela i Santiago, Chile och omhändertogs snart av myndigheterna. När hon var 15 månader sattes hon på ett flygplan till Sverige. Klockan 15.30 den 25 september 1978 träffade hon sin nya mamma för första gången.
I Instagramflödet kan man följa Sofia Velins senaste år. En resa som inneburit glädje och sorg.
Fyrtio år senare kommer Sofia över ett inlägg av Maria Diemar där hon berättar om hur hon och hennes lillebror blivit stulna från ett barnhem i Chile. Det väcker en nyfikenhet hos Sofia att själv granska sina egna adoptionsdokument.
– Söker man på mitt personnummer i Chile bor jag fortfarande kvar där. Enligt de uppgifterna har jag aldrig lämnat landet och det finns till och med en adress där jag är skriven. På den adressen finns flera hundra andra barn registrerade. Den har använts för att mörklägga de olagliga adoptionerna.
Det visar sig att Sofia är ett av alla de barn som stulits från Chile och adopterats bort till olika länder runt om i världen.
Sofias pass utfärdat i Chile. Hennes födelsenamn var Pamela.
Sofia tog kontakt med chileadoption.se, en förening som hjälper adopterade att hitta sina biologiska syskon, föräldrar och släktingar i Chile. Via föreningen kom hon i kontakt med den chilenska organisationen Hijos y madres del silencio (HMS), en stödstiftelse för offer för tvångsadoptioner och barnhandel som inträffade i Chile 1956-2000.
– Varje år anordnar de stora konferenser där de rapporterar hur det går i utredningen kring adoptionerna. Jag är fall 89.
På en av konferenserna i maj 2021, där Sofia deltog digitalt, berättade hon om sin situation för en volontär i HMS som heter Jeanette Velasquez Leon. Jeanette bor i Chile och hon kände igen Sofias historia.
Första dagen i Sverige, den 25 september 1978.
Några veckor senare ordnade Jeanette ett digitalt möte med Sofia.
– Där berättar Jeanette att hon är min kusin. Det kom som en överraskning och jag blev jätteglad.
Efter att Jeanette avslöjat att de är kusiner förklarar hon att hon har ytterligare en överraskning. Ännu en släkting.
– Det jag inte visste var att Jeanette blivit dna-matchad på Myheritage med en annan kvinna.
I samma möte sitter kvinnan med en stängd skärm och följer mötet.
– Vi har hittat din biologiska storasyster. Hon heter Cecilia. Dessutom talar hon svenska, säger Jeanette till mig.
När Cecilias bild dyker upp på skärmen brister det för Sofia.
– Vi satt vid varsin dator och grät. Vi grät, grät och grät. Efter att Jeanette lämnat mötet satt vi kvar och pratade i tre timmar.
7 juni 2021 träffades Cecilia och Sofia för första gången. De hade bestämt träff på ett hotell i Värnamo.
Regnet rinner i en strid ström utmed fönstret på Nyfiket. Utanför skyndar stressade människor med paraplyer förbi på Kungsvägen. Sofia har inte hunnit med mer än sin första tugga på chokladbollen.
– Jag och Cecilia är så lika att det är svårt att ta in. Vi är båda såna som syns och hörs. Jag brukar skoja att hon är tio gånger värre än vad jag är. Jag har inga problem att prata med folk. Käften glappar hela tiden.
Sommaren 2021 träffas Sofias och Cecilias familjer för första gången.
7 juni 2021 träffades Cecilia och Sofia för första gången. De hade bestämt träff på ett hotell i Värnamo.
– Cecilia kom först och hon hade hunnit berätta för hotellpersonalen om vår historia. När jag kom in visste de vem jag var. Alla stod och grät. Jag grät och Cecilia också. Det var en helt underbar upplevelse att få träffa Cecilia. Att känna sig annorlunda och sedan träffa en person som är som en själv. Det var som att hitta hem.
Någon månad efter första mötet i Värnamo åkte Sofias familj upp till Umeå för att träffa Cecilias familj.
– Cecilia har två underbara pojkar. Mina barn har kusiner på min mans sida, men helt plötsligt hade de kusiner även på min sida. Eftersom Cecilia är ensambarn fick hennes barn kusiner. Hennes son Tristan är otroligt lik mig.
Utanför Nyfiken i Mjölby vräker regnet ned. Inne är det varmt och skönt. Kaféet är Sofia Velins stammisställe.
Systrarna visade sig ha likartade uppväxter i Sverige. I trygga familjer, men i olika städer. Sofia växte upp i Norrköping och Cecilia i Malmö.
– Det är tragiskt att vi blivit kidnappande, men vi kan inte bortse ifrån att vi hamnade här i Sverige. I min värld är min mamma den som plåstrat om mina sår och tagit hand om mig i nöd och lust. Hon var världens bästa mamma och min bästa vän. Hon adopterade mig och min storasyster Anna själv. När jag gick i femman träffade hon en man som blev min pappa.
2012 gick Sofias mamma bort i cancer.
– Min pappa adopterade mig när jag var vuxen. Han är mitt allt. Vi pratar nästan varje dag.
Sofia Velin har tre barn och är gift med Fredrik. För tillfället är hon sjukskriven från sitt jobb på Lkdata i Linköping.
Chokladbollen har vi glömt bort och den ligger oäten bredvid den ljumna kaffekoppen. Sofia har plockat fram sin mobil och visar foton från de senaste årens upplevelser. Men någonstans i flödet förändras bilderna. En bild på Cecilia utan hår dyker upp på skärmen. I november 2021 får Sofia beskedet att Cecilia har fått bröstcancer.
– När Cecilia berättade att hon hade fått cancer rasade min värld ihop fullständigt. Vi hade precis träffats och bara några månader tidigare kände vi inte till varandras existens. Trots att det var hon som hade fått cancer var det hon som fick lyfta mig.
Sofia följde med systern Cecilia på hennes andra cellgiftsbehandling i Umeå.
Cecilia tvingades operera bort sitt vänstra bröst. Efter läkningen påbörjades behandling med strålning och cellgifter.
– Det ironiska är att Cecilia jobbar som sjuksköterska på onkologen i Umeå. Hon är expert på området och fick sin behandling på sin egen arbetsplats. I januari 2022 följde jag med henne på hennes andra cellgiftsbehandling. Hon var stolt att få visa upp sin syster för sina arbetskamrater. Det gjorde mig lugnare att få se att hon var i goda händer.
Sofia Velin och Cecilia Jakobsson är systrar. De har samma mamma men olika pappor.
Cancerbeskedet gjorde att systrarna blev ännu tajtare berättar Sofia.
– Jag hade inte vågat ta ett dna-test innan Cecilia blev sjuk. Från att jag några månader tidigare hade varit glad över att återfunnit min biologiska syster blev jag rädd. Tänk om testet skulle visa något annat? Men Cecilias son Tristan var så klok. Han sa att om det skulle visa sig att Cecilia och jag inte var syskon så kunde vi skita i testet. Han tyckte att vi redan blivit som en familj och att vi aldrig kommer släppa taget om varandra. Men som tur var visade testet att vi var syskon.
Sofia Velin och Cecilia Jakobsson firar jul ihop.
I och med att Cecilia hade gjort ett dna-test var det lättare att hitta släktingar och syskon i Chile. De senaste åren har den biologiska familjeskaran växt. Sofia visar stolt upp bilder i sin telefon på de återfunna släktingarna.
– Vi har en lillebror som heter Alberto. Från honom fick vi en bild på vår biologiska mamma Nancy. Hon gick bort i bröstcancer för några år sedan. Vi har två systrar som heter Aná och Yohanna. De bor kvar i Chile. Aná har behandlats för bröstcancer. Det finns även en storebror som vi tror heter Marko. Han togs samtidigt som mig och Cecilia. Vi känner inte till något om honom, men vi tror att han bor i Tyskland.
Sofia hade en trygg uppväxt. När hennes mamma adopterade Sofia och systern Anna var hon ensamstående.
Sofia scrollar fram ytterligare en bild från sitt Instagramkonto. Det är ett foto på henne själv. På bilden sitter hon i sjukhuskläder. Huvudet är renrakat.
– Min stolthet var mitt hår. I och med att håret började falla, kunde jag inte längre dölja för omvärlden att jag var sjuk. Jag ville inte berätta för någon i början att jag hade cancer, säger hon.
Sofias lillebror Alberto med biologiska mamman Nancy och storebror Marko. Marko har Sofia ingen kontakt med, men hon tror att han befinner sig någonstans i Tyskland. Nancy gick bort 27 juni 2013.
Redan 2019 hade Sofia hört av sig till vården då hon upplevde att hon hade en knöl i sitt högra bröst. Hon fick beskedet att det rörde sig om vätskefyllda körtlar.
– I och med att Cecilia fick bröstcancer hörde jag av mig för att få mina bröst undersökta igen. Men då blev jag nekad att komma på mammografi.
Idag känner Sofia till namnen på alla hennes biologiska syskon. Men hittills har hon bara träffat syster Cecilia.
Knölen i bröstet fortsatte att växa. Trots att Sofia låg på sjukvården för att få tid för mammografi blev hon nekad gång på gång. I december 2022 tappade hon tålamodet. I desperation tvingade hon till sig en tid på onkologen. Hon fick en kallelse i januari 2023.
– Läkaren kände på bröstet. Där fanns det en knöl. Sedan gick allt snabbt och bara inom loppet av en timme hade jag fått genomföra mammografi, ultraljud och biopsi.
Två veckor efter undersökningen fick Sofia beskedet att hon hade bröstcancer.
– Inför undersökningen hade jag ställt in mig på att det var cancer. Men när beskedet kom dök alla tankar upp på en och samma gång. Jag började tänka på hur min begravning skulle gå till. Och hur ska jag berätta det för mina barn? Man tänker inte rationellt i sånt läge.
I januari 2023 får Sofia Velin beskedet att hon har bröstcancer.
Cecilia var bland de första som Sofia ringde till efter beskedet.
– Nu blev det ombytta roller och jag fick trösta henne. I och med att hon varit med om samma resa kunde hon stötta mig. Eftersom Cecilia har kompetensen som sjuksköterska har hon kunnat hjälpa mig att förstå journalerna.
Sofia jobbar som it-tekniker på Lkdata i Linköping, men hon är fortfarande sjukskriven. Trots att hon mår bättre vill hon inte kalla vare sig Cecilia eller sig själv för friska.
– För att bli friskförklarad från cancer bör det ha gått fem år. Jag ska äta mina mediciner i 10 år.
Efter att Sofia rakat av sig sitt hår valde hennes son Theodore att göra samma sak.
I Chile fortgår utredningen om hur det gick till när chilenska barn adopterades bort utan kontroll. Sofia och Cecilia följer den med intresse.
– Vi vill i första hand inte få ekonomisk ersättning. Pengar gör oss inte lyckliga. Däremot vill vi få en ursäkt. Om vi fick bestämma hade vi velat resa till Chile och träffa vår familj där nere. Ekonomiskt är det inte möjligt varken för mig eller för Cecilia.
Parallellt pågår en statlig utredning i Sverige om internationella adoptioner. Den skulle kunna utmynna i ett förbud av adoptioner från andra länder.
– Jag tycker inte att man ska förbjuda internationella adoptioner. Jag har haft en extremt fin uppväxt och det finns barn som adopteras på ett korrekt sätt. Men det är viktigt att säkerställa att allt går rätt till vid en adoption. Det är en svår nöt att knäcka, säger Sofia.
Utanför Nyfiket fortsätter oktoberovädret med oförminskad styrka. Vi fäller upp paraplyet och säger hejdå till Sofia. Kvar på bordet står hennes oätna chokladboll och en iskall kaffekopp. Med oss ut i regnet tar vi en berättelse vi kommer att bära med oss en lång tid framöver.