Den 31 december går Sune Johansson i pension. Bli inte förvånad om du ser hans namn på någon framtida artikel i Corren då han tänkt fortsätta som vikarie.
– Det behövs väl inte. Det är bara onödigt, säger min kollega Sune Johansson och tittar ut genom fönstret på redaktionen.
Från skrivbordet på andra våningen på Kanikegården har han utsikt över Kanikeplan. En perfekt vy för en nyfiken reporter. Här har Sune sett folk, bilar och utryckningsfordon swisha förbi i mer än 10 år. Men nu är det slut med det, pensionärslivet väntar.
– Det fattar du väl att läsarna vill höra om hur det varit under dina år här. Du är ju lite av en Mjölbyprofil, fjäskar jag för att övertyga honom att gå med på en artikel.
Men Sune vägrar. Det är typiskt honom. Han vill hellre sätta fokus på ämnet eller personerna han skriver om än på sig själv. Att se, men inte synas.
Plötsligt ringer telefonen. Den högljudda ringsignalen från ett Seinfeldavsnitt avbryter vårt samtal.
– Sune Johansson Corren, svarar han i sin Samsung (alla på Corren har iPhone utom Sune).
Jag får fortsätta lirka med honom imorgon.
***
Som en sann reporter kollar jag upp mitt besvärliga intervjuobjekts bakgrund under tiden. Det här är vad jag har hittade på Sune Johansson:
Född i Kalmar. Pluggade som ung i Lund. Har jobbat på Aftonbladet, Tranås tidning och Corren. Tre egna barn och ett bonusbarn. Bor mellan Sjögestad och Mantorp. Älskar Grekland. Tidigare straffad för att inte förstått reglerna för släpvagnsanvändning. Kan spela gitarr.
Sune Johansson utrustad för ett besök på ASM Foods i Mjölby 2019.
***
– Vilka nyheter minns du mest från dina år på Mjölbyredaktionen? försöker jag lite trevande vid fikat dagen efter.
Han sippar på sitt kaffe med mjölk och funderar. Både Sune och jag har minne kortare än en guldfisks så jag förstår att frågan är svår. Dessutom bevakar redaktionen även Boxholm och Ödeshög och under 10 år händer det mycket. Kanske väljer han Gula huset i Skänninge, Ostkampen i Boxholm, branden i Prästgårdsliden, turerna kring Skänninge stadshotell eller dramat kring Bemab-huset i Mjölby?
Spännande händelser, men det är inte någon av dem han väljer när han till sist funderat klart.
– Det jag minns mest är flyktingkrisen som pågick när jag började här. Jag träffade 2015-2018 flera unga afghanska killar som ville prata med mig, för de trodde att det skulle hjälpa dem att få uppehållstillstånd. Det var ett sista halmstrå.
Ett 40-tal unga killar, de flesta från Afghanistan, bodde på asylboendet Nattviol i Ödeshög. Här träffade Sune Johansson grabbarna vid ett flertal tillfällen.
Sune var bland annat på ett boende i Ödeshög där desperationen gick att skära med kniv. Flera av dem pendlade med första morgonbussen till gymnasiet i Tranås, försökte öva på svenska och ville ha jobb och ett värdigt liv. De kände sig inte välkomna i Sverige.
– Det var hjärtknipande. En kille visade mig ett brev från Migrationsverket. Han förstod inte innebörden och undrade om det var ett ja eller ett nej. Men det var bara en bekräftelse på att hans andra överklagande ankommit till myndigheten från killens juridiska ombud. Ombudet, som han aldrig träffat personligen, hade bara åberopat tidigare angivna skäl.
I hörsalen i Mjölby stadshus har Sune Johansson suttit på många kommunfullmäktigesammanträden. "Vid något enstaka tillfälle har jag haft någon bredvid mig vid pressplatserna."
Hur tycker du att Mjölby förändrats under det här decenniet?
– Mjölby har växt de senaste tio åren, men det är fortfarande en småstad. Det råder ett ganska gott självförtroende och bara 19 minuter bort finns nöjeslivet i Linköping. Det som förändrats mest tycker jag är hur vi på Corren jobbar. Här har det varit en snabb utveckling, mer video och mer blåljusrapportering. Mer fokus på människor och berättelser som berör, säger han och fyller på en påtår från kaffebryggaren.
***
Tiden rinner ut och snart närmar sig sista december. Sunes sista dag och snart måste den här artikeln vara klar. Något mer borde jag kunna få ur honom innan han slutar. Under en lunch passar jag på att fråga honom vad han tycker om politiken i Mjölby. Under de 10 år som Sune jobbat på Corren i Mjölby har han troget suttit med på de flesta av kommunfullmäktiges sammanträden.
– Det har varit odramatiska år i kommunfullmäktige och få allvarliga konflikter. Det som har hänt är att det blivit fler och fler partier som ingår i majoriteten. Snart kan det inte bli fler. Det blir mindre och mindre skillnad mellan majoritet och opposition, säger han.
Fredrik Sandberg, Sune Johansson och Mjölbypotäten. Men det är bara en av dem som går i pension.
Ensamt har det varit för det mesta på pressplatserna i hörsalen i kommunhuset.
– Vid något enstaka tillfälle har jag haft någon bredvid mig vid pressplatserna.
***
På Correns sista morgonmöte innan jul får jag en sista pusselbit till artikeln. En av cheferna frågar vad han tänkt göra när han nu blir pensionär.
– Jag har inga planer eller några projekt som står och väntar. Det ska bli skönt med ett friare liv. Nu kan jag ta en sista minuten-resa till Grekland när jag vill. Men helt kommer jag inte sluta jobba. Jag har lovat att hjälpa till och vikariera när det behövs.
Sune Johansson på Correns redaktion i Linköping under sent 90-tal.
Så bli inte överraskade om ni ser Sune Johanssons namn under någon artikel även i fortsättningen.
Själv kommer jag sakna gemenskapen vid lunchen, att bara vända sig om vid skrivbordet för att ställa en fråga, Sunes ilska över "dagens moderna teknik" och såklart hans varma och härliga humor.
Lycka till i friheten Sune!