Kyrkogården i Mjölby är vacker. Regnet hänger i luften men grönskan är skir och fåglarna kvittrar.
Tillsammans med Ing-Marie och Jonny Daniels står vi framför en grav. Det står Emilia på stenen.
Emilia som bara blev 26 år. Emilia som var omtänksam, konstnärlig, älskade djur och bytte hårfärg som andra byter skjortor.
Deras dotter.
Hit till graven kommer de ofta. Ibland i sällskap med barnbarnen. Här ligger teckningar och på en sten står det: Älskad, omtänksam, saknad faster.
I en vas lyser en solros. Emilias favoritblomma.
Sorgen är stor, men också ilskan.
– Jag är så arg. Hon borde inte ligga här, hon borde ha levt, säger Ing-Marie Daniels.
Det är ett år sedan Emilia dog. Ett år av ofattbar sorg och smärta för de som stod henne nära.
Även om Ing-Marie och maken har blivit bättre på att hantera sorgen så har den inte avtagit i styrka.
– Hade jag inte haft honom – Ing-Marie stryker sin man över jackärmen – och sonens familj och barnbarnen, hade jag tagit livet av mig, säger hon och gråter stilla.
För Jonnys del har ögonblicket när han hittar sin livlösa dotter gått på "repeat" sedan midsommardagen förra året.
– Mina känslor går hela tiden tillbaka till den dag när jag hittade henne i sängen. Allt bubblar upp, säger han.
Sensommaren 2019 blev Emilia sjuk, det verkade som maginfluensa. Hon hade varit hemma under sommaren och sköt upp tillbakaflytten till sin lägenhet i Visby. Där studerade hon till speldesigner vid Campus Gotland, en del av Uppsala universitet.
Men maginfluensan gick aldrig helt över. Veckorna gick och hon fortsatte att kräkas och förlorade mycket i vikt.
– Det var inget hon ville, hon kunde verkligen inte äta, förklarar Ing-Marie som själv är läkare och specialist i mag- och tarmsjukdomar hos barn.
Ing-Marie jobbar i Gällivare, men är i Mjölby två av månadens fyra veckor. För var gång hon kom hem hade Emilia tacklat av och hon tjatade på dottern att gå till vårdcentralen.
– Emilia led av ångest sedan tidig ungdom, framför allt en väldig dödsångest, men hade också ett stort kontrollbehov. Det är viktigt att veta, för att förstå varför hon agerade som hon gjorde och länge vägrade söka vård, förklarar Ing-Marie.
Emilias sjukdom gick inte över. Det blev värre. Ett besök på vårdcentralen i Mjölby under senhösten 2019 följdes av ett besök på akuten i Motala.
Då var det januari 2020 och dottern hade gått ner 20 kilo.
Mottagandet i Motala beskriver Ing-Marie som en kalldusch.
– Jag försökte förklara Emilias ångestproblem men vi fick höra att vi sökte helt i onödan. Vi fick verkligen veta att allt satt i hennes huvud.
Enligt Ing-Marie skrek läkaren upprepade gånger anorexi till Emilia, som helt slöt sig.
Efter det här blev Emilia så bränd för sjukhusbesök att hon, när en kallelse till en gastroskopi kom, inte klarade av att åka till sjukhuset. Ångesten blev för stark.
Veckorna gick och föräldrarna tjatade, bönade och bad. Nu började Ing-Marie frukta för dotterns liv. Till slut fick hon iväg dottern till vårdcentralen i Mjölby, för övrigt det ställe där Emilia behandlades bäst, säger hon.
Efter det besöket hamnade Emilia på sjukhuset. Undersökningar visade att hon hade skyhöga infektionsvärden, en varansamling intill bukspottkörteln som var inflammerad, och ett stort sår i nedre delen av magsäcken. Dessutom upptäcktes att det i princip var stopp i passagen mellan magsäcken och tunntarm.
Nu blev Emilia ordentligt omhändertagen, fick bland annat en sond ner i magen. I en månad låg hon inne på sjukhuset. Blev allt bättre och gick upp i vikt. Föräldrarna började så smått andas ut. Hoppet återvände.
Emilia planerade framåt.
Men en sak oroade Ing-Marie. Emilias hjärta.
Hon förklarar hur stor viktminskning påverkar kroppens muskler som tunnas ut. Det gäller inte bara skelettmuskulaturen utan också hjärtat som är en muskel. Att gå ner så mycket i vikt kan vara skadligt för hjärtat.
Ing-Marie säger att hon tjatade om att de skulle kolla upp hjärtat och erkänner att hon både bråkade och skrek åt den ansvarige läkaren på kliniken.
Att hon själv är läkare var inte en fördel, tror hon. Det gick, enligt Ing-Marie, prestige i frågan och hon fick tillsägelse att inte lägga sig i.
– Jag uppfattades säkert som mycket bråkig, men jag var en desperat mamma med en läkarens kunskap.
Till slut togs ändå ett prov på Emilias hjärta. Provet visade ett resultat som indikerade att man borde gå vidare.
Men inget gjordes, i stället skulle en undersökning göras senare under sommaren, var beskedet.
Till Emilia sa läkarna; du är ung och har ett friskt hjärta, berättar Jonny.
Varför gjordes ingen koll? Den frågan dyker ständigt upp hos föräldrarna.
I deras värld är det självklart att om ett hjärtprov från en 26-åring som varit svårt sjuk inte är bra, så kollar man det direkt. Man väntar inte.
Några dagar före midsommar fick Emilia komma hem till föräldrahemmet i Mjölby. Allt såg ljust ut och Ing-Marie återvände till jobbet i Gällivare.
Hon sätter handen mot huvudet och gråter.
– Jag ångrar mig så. Jag missade hennes sista vecka i livet. Det är hemskt.
Att Jonny hade en fin sista vecka med dottern känns ändå som en liten tröst.
Tyvärr kräktes Emilia upp sonden i näsan när hon kom hem. Någon ny sattes inte in trots upprepade kontakter med sjukhuset. Istället skulle hon komma in efter midsommar var beskedet.
Kräkningarna återkom och på några dagar gick hon ner fem kilo.
På midsommarafton var Emilia och Johnny hos sonen och hans familj. Det blev en väldigt härlig dag, minns han. Men eftersom Emilia var trött blev det ingen sen kväll.
Hon orkade inte gå utan kördes i rullstol och när de kom hem fick Jonny hjälpa henne uppför trappan till hennes rum.
– Hon var som en fågelunge, bara skinn och ben, säger han och skakar på huvudet.
Det var sista gången han såg sin dotter i livet.
Vid vilken tid på midsommardagen Emilia dog är det ingen som vet. Man kunde se att hon gjort en sökning på dataspel vid 8-tiden på morgonen.
När Johnny hittar sin dotter död i sängen, stannar världen. Allt är som ett vakuum, beskriver han. Sonhustrun och sonen sluter upp. Ambulans tillkallas. Men den är på transportuppdrag. Istället kommer räddningstjänsten.
Nu tror inte Johnny att det gjort någon skillnad om ambulansen hade kommit direkt.
– Nej, hon var död. Men sådant som ambulans ska ju bara finnas.
I Gällivare fanns Ing-Marie som desperat kämpade för att försöka ta sig hem. Coronaläget hade gjort att både tåg och flyg ställts in med färre turer som följd.
En mardröm för alla inblandade och en mardröm som ingen av dem kan vakna upp ifrån.
Deras dotter är död.
Ing-Marie beskriver sig inte som religiös, men säger att hoppet om att få återse Emilia är något av det som håller henne uppe.
Hur överlever man en sådan här händelse, frågar jag.
– Det gör man inte, svarar hon och berättar om återkommande självmordstankar.
Bara tanken på familjen har fått henne att avstå.
– Sonens familj flyttade in hos oss en vecka och det var räddningen. De tog hand om oss så vi kunde överleva.
Den rättsmedicinska undersökningen visade att Emilia dog av hjärtsvikt.
Varför, varför, varför kollade inte sjukvården hennes hjärta? Den frågan har malt i föräldrarnas huvud.
De vill ha svar och har därför själva anmält händelsen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, och har också polisanmält de två läkare som ansvarade för Emilias vård – för vållande till annans död.
– De har verkligen underlåtit att göra sitt jobb. De gjorde fel, de utredde inte hennes hjärta.
Jonny fyller i:
– Vi vill att deras agerande ska genomgå en rättslig prövning.
De får aldrig sin dotter tillbaka, men genom en polisanmälan hoppas de att vårdens felbedömning kommer i dagen.
– För Emilias skull måste vi gå till botten med det här. Annars kommer jag aldrig att få ro. Det kanske jag inte får ändå, men det får aldrig hända igen, säger Ing-Marie.
Hon saknar också reaktion från vården. Ingen, säger hon, av de som var ansvariga för Emilias vård ringde för att beklaga. Inte en enda person.
Åklagaren har dock valt att lägga ner förundersökningen. Det är de ledsna för. Men utredningen kan återupptas om nya fakta framkommer. Nu närmast väntar makarna på beslut från IVO.
För att andra med samma ångestproblem inte ska mötas av personal som inte förstår problematiken vill Ing-Marie sprida kunskap om hur patienter som söker för fysiska åkommor, men har ångest, borde behandlas.
Föräldrarna är eniga.
Det här får inte hända igen.