På måndagen börjar Simon i Mjölby, går gamla vägen via Ödeshög till Hästholmen, vänder och går tillbaka till Mjölby. "Jag hoppas jag är hemma före klockan 10 ikväll, för imorgon ska jag upp klockan 6 igen för att gå", säger han.
Den första dagen är planen att gå från Mjölby till Hästholmen och tillbaka.
– Vi har kollat stegräknaren och det blir ungefär 9 mil idag, säger Mjölbybon Simon Lidberg, 32.
Syftet är att samla in pengar till Barncancerfonden.
Det är inte första gången Simon antar extrema utmaningar för medicinsk utvecklings skull. För två år sedan gick han till Trelleborg, och förra året sprang han Gotland runt. Då gick pengarna till Barndiabetesfonden.
– Jag har diabetes typ-1 själv. Det är ganska många ungdomar med diabetes som följer mig, så jag ville visa att man kan göra ganska extrema grejer trots att man har diabetes.
På Instagram berättar Simon om sina dagar som hårt tränande typ 1-diabetiker, och från sina extrema projekt. Hans följare stöttar honom och donerar pengar till ändamålet han valt.
Simon Lidberg och Anel Duzel är på väg till Hästholmen, där de ska äta lunch och sedan vända mot Mjölby igen. Promenaden är den första av tio på tio dagar, och beräknas bli 100 000 steg lång.
Hur är det att gå 100 000 steg om dagen när man har diabetes?
– Blodsockret sjunker hela tiden. Jag måste äta och dricka mycket för att det inte ska bli för lågt. Jag har knappt behövt ta något insulin, eftersom jag bränner så många kalorier själv, säger Simon.
– Efter dag tio kommer jag väl att behöva köpa en ny jacka, den jag har kommer ju att vara för stor.
På promenaden till och från Hästholmen följs Simon åt av sin kompis och granne Anel Duzel, 28. Tanken är att gå tillsammans med någon i alla fall sex av de tio dagarna.
– Det är så tråkigt att gå själv i regnet, säger Simon.
När Corren träffar Simon och Anel har de gått ungefär en tredjedel av dagens delmål. De befinner sig någonstans mellan Rök och Stora Åby. Än så länge har de kommit upp i ungefär 2 000 kronor i donationer till Barndiabetesfonden. Det är betydligt mindre än det som samlades in för två år sedan, när Simon gick till Trelleborg.
– Då tyckte nog många att det vara roligt att följa min resa nedåt landet. Det är inte lika spännande att följa en stegräknare. Folk förstår inte att det här är mycket tuffare.
Att Simon går på stora vägar, istället för på vackra skogsvägar är ingen slump. Han måste hålla sig i närheten av civilisationen så att han kan stanna i butikerna och köpa vatten och mat när det behövs.
– Men det är lite hårt. Det skulle vara skönare att gå på grus, säger han.
Tisdagens promenad blir till Motala och tillbaka. Någon dag vill Simon gå längs med Göta kanal.
– Någon dag blir det säkert Linköping också, säger Simon.