I våras slog Svenska kyrkans diakon Ingrid Arnow Utterberg larm. Det handlade inte bara om tiggarna som syns ute på stan. Till henne kommer främst andra hjälpbehövande. Det är familjer som bor tillfälligt hos släkt på Prästgårdsliden i Mjölby, i Skänninge och i Mantorp. De bor där ett tag och flyttar runt från släkt till släkt beredda att ge dem husrum en tid framöver.
– Det är främst romer och folk från östländer, Rumänien, Slovakien, Albanien, men även andra, säger Ingrid Arnow Utterberg.
Barnen, vad vet du om hur de har det?
– En del går på förskolan. Jag vet inte om alla barnen går i skolan, en del brukar vara med sina föräldrar när de kommer hit under skoltid.
Hjälpmedlen räcker inte och nu ser de ut att bli ännu mindre. Svenska kyrkan måste se över sin budget. Första budgeten efter omorganisationen är tagen, och den innebär att bistånd ska inte längre få tas av kyrkoavgiften vilket tills nu gett en basgaranti.
– Kyrkoskatten måste gå till det som är öppet för alla säger den politiska revisorn. Det kommer att påverka vår sits som diakoner. Det ger oss mindre och mer osäkra pengar. Endast medel från kollekten och konserter, där diakonihjälp anges, ska få användas.
Leif Larsson är ordförande i kyrkorådet för Folkungabydgens pastorat:
– Vi tittar på hur vi ska göra sedan vi hade en konsult hos oss i höstas. Det stämmer att kyrkoavgiften inte får användas till rena bidrag, men en liten summa går ändå att sätta av och det går att göra andra saker.
Pastoratet väntar ännu på mer tydliga spelregler, för det är viktigt för kyrkan att kunna visa barmhärtighet, menar han.
– Vi arbetar vidare med olika aktiviteter som konserter, det kan bli mer sånt, och tar gärna emot mer bidrag från allmänheten. För behovet är omättligt, och vi i kyrkan behöver vara med.
Ingrid Arnow Utterberg upplever att hon har varit otydlig med vad diakonin låter bli att hjälpa till med, men nu börjar hon bli mer hård.
– När tiggarna ber om pengar för att ha råd att åka hem hänvisar jag dem till socialtjänsten.
Svenska kyrkan kan inte göra allt. Kyrkoherde Fredrik Lennman har börjat samtala med kommunen om var skiljelinjerna går, enligt Leif Larsson.
– Många av de från östländerna har inga goda erfarenheter av samhällets service. Kommunen har svårare med sekundinsatser än vi. En del har inte heller möjlighet att ge sig till tåls, och kommunens stöd är lite villkorat också. Vi ställer inga villkor här, säger Ingrid Arnow Utterberg.
– Vår uppgift är inte att ta över från kommunen, det är viktigt att se över de här bitarna, säger Leif Larsson.
Diakonerna gör ett fantastiskt arbete, menar han.
– Alla andra med, men diakonerna har ju en slags särställning genom sina arbetsuppgifter som går ut på hjälpa där det går.
Det börjar hända saker kring tiggarsituationen i Mjölby. Även frikyrkorna Andreaskyrkan och Pingstkyrkan är på gång med konkret hjälparbete för de som tigger på gatorna och har skickat ut ett upprop till Svenska kyrkan, FN-föreningen, Röda korset, Magasinet och Hjärta till hjärta. Mer om det i en kommande artikel.
Ingrid Arnow Utterberg själv försöker bygga upp ett nätverk men hinner inte riktigt det hon vill. En tanke hon har är att öppna en lokal dit hjälpsökande kan komma för att få mat och kläder, där det finns ett kafé och möjlighet att lära sig lite svenska.