Mjölby 100 år
Väldigt snabbt fick hon frågan om hon kunde ta hand om några pärmar, Hon sa bestämt nej först.
– Men pärmar har jag ju haft hand om förr, berättar hon, så jag ändrade mig. Tänkte inte så mycket på innehållet i pärmarna.
Hembygdsföreningens samlade bildarkiv fanns delvis där, delvis osorterat i lådor. Det var ont om folk, ingen hade hunnit ordna fotona och förse dem med information för att bli tillgängliga för allmänheten.
Sedan dess har uppgiften utvecklats.
– Från att ha varit urbota dum med datorer så fick jag börja lära mig program, skanna och kategorisera, ordna i filer och mappar., berättar Karine Andersson. Många hjälpte mig, som tur är.
Massor med foton är skannade och arkiverade numera, och ännu mer vill föreningen ha. Snart tas ett nytt steg när bilderna läggs in och blir sökbara i en stor dator som ska stå i fotorummet.
– Folk lämnar in gamla album och foton. Ibland får vi låna bilder för att skanna in dem innan de återlämnas. Det är roligt när vi får information till bilderna också. Mitt råd till alla är att skriva upp vilka som är på bilden, året då den togs, platsen. Man glömmer snabbt.
En hel del berättelser kommer till på hembygdsföreningens bildvisningar. Från början gjorde tre-fyra personer jobbet, nu kommer ofta ett 40-tal. Nästan alltid är det åtminstone någon som känner igen människorna och husen.
– Det kan bli väldiga diskussioner, säger Karine som antecknar och skriver bildtexterna, vi hjälps åt.
Karine är välkänd för många i Mjölby. Det var hon som var bokhandlerskan – även om hon aldrig ägde affären.
–Jag började där 1969, berättar hon. Farmor jobbade på biblioteket och jag gillade böcker, men jag kunde ingenting. Jag fick börja med att damma. Så skulle jag expediera för första gången och kunden ville ha nåt om drinkar eller så – vilken tur, den hyllan hade jag gjort.
Det bröt isen. På den tiden hade en bokhandel ett enormt sortiment och servicen var viktig. Men branschen har förändrats i grunden och Mjölby bokhandel är nedlagd.
Många saknar den, det får Karine fortfarande höra minst en gång i veckan. Hon träffar alltid någon bekant på sina promenader i stan och numera är det kul. Lika roligt var det inte att alltid bli igenkänd när hon var liten och pappa "Nisse Månen" var världsmästare i bågskytte.
– Jag var fem-sex år när han kom hem som världsmästare. Vi gick genom stationshuset och det var så trångt, säger hon och ryser nästan. Musikkåren spelade och borgmästaren talade. Jag fick en present, en grammofonskiva med Grodan Boll. Vi som inte ens hade grammofon...
Karine Andersson har alltid varit intresserad av historia. Hon menar att intresset för hembygdens historia har ökat. Almanackan med gamla bilder som gavs ut till Mjölbys 100-årsjubileum har väckt mycket uppmärksamhet, liksom föreningens bildutställningar i gallerian i centrum. Facebookgrupper med temat gamla Mjölby betyder mycket för intresset, inte minst nu när corona har stoppat både måndagsträffar och galleriaträffar.
– Bilderna har blivit lättillgängliga och det är lätt att kommentera och fråga, säger Karine. Själv tycker jag att det är roligt att se hur stan har förändrats, ja, ibland är det ju inte roligt alls. Man blir förbaskad när man ser fina hus och miljöer som har förstörts.
– Att veta hur det har varit är viktigt för utvecklingen framåt. Vi behöver ju inte göra om samma misstag flera gånger.