"Jag gör det för att jag tycker det är viktigt", säger Jennie Lilliedahl.
– För mig var det mitt engagemang för ungdomar som gjorde att jag började nattvandra. Jag ville göra en insats för jag vet att det kan vara tufft att vara ungdom. Man kan göra skillnad med små medel, säger Jennie.
Andreas är gift med kommunalrådet Cecilia Burenby (S). Hon är engagerad i nattvandrarna, men det var inte äktenskapliga påtryckningar som fick Andreas att nattvandra.
– Jag tycker det är kul. Man får träffa ungdomar och umgås med folk. Jag har gått en gång i månaden. Någon gång har det blivit två gånger.
Jennie säger att tanken var att hon skulle gå var åttonde vecka, men det har blivit en gång i månaden för hennes del också.
– Jag gör det för att jag tycker det är viktigt.
I början av november förra året anordnade kommunen en informationsträff där organisationen nattvandrare.nu var på plats. Ett 30-tal intresserade föräldrar kom till mötet. Efter mötet drog nattvandringen igång och idag har gruppen lite över 100 medlemmar. Men långt ifrån alla nattvandrar.
– Utmaningen är att vi som är engagerade ska hålla i och hålla ut. Att vi orkar vara uthålliga. Vi hoppas att fler vill vara med, säger Jennie.
Andreas Burenby och Jennie Lilliedahl nattvandrar en gång i månaden i Mjölby.
Jennie har två egna barn som ännu inte kommit upp i den åldern då man är ute på stan. Hon menar att det krävs en viss planering för att få ihop engagemanget och familjelivet.
– Man strukturerar och bokar in, annars blir det inte gjort. Än så länge har det fungerat bra.
En vanlig fredag eller lördag samlas nattvandrarna vid 20.15. Då brukar de planera och bestämma vilken runda de ska gå.
– Det är olika hur länge vi är ute. Det beror på vad som händer under kvällen. Men vi brukar vara tillbaka vid ett, säger Jennie.
"Jag har träffat på fulla gubbar som behöver hjälp hem efter någon hockeymatch", skrattar Andreas Burenby.
Jennie och Andreas berättar att de oftast börjar kvällen med att gå till fritidsgården på Lagmansskolan och kolla av läget med personalen och snacka lite med ungdomarna. Efter det går de den rundan de planerat.
– Vid fritidsgården kanske vi snappar upp tips om vad som händer i stan. När fritidsgården stänger vid 23 går vi tillbaka dit, säger Andreas.
– Vi brukar fråga ungdomarna vad de ska göra under kvällen. Vi är där för att skapa relation, inte övervaka. Vi vill inte tränga oss på, men ändå visa att vi finns och att vi är en trygghet, säger Jennie.
Det pratas mycket om droger. Är det något som ni ser när ni är ute?
– Ja, tyvärr. Även om vi inte ser utbyte av droger så kan vi se att man är påverkad på ett sätt som man inte är av alkohol, menar Jennie.
Hon är tydlig med att nattvandrarnas uppgift inte är att gripa in.
– Vi ska inte ta kontakt när vi ser att det händer något. Det är inte vårt jobb. Vi tipsar polisen eller ringer 112. Vår uppgift är att finnas till så att ungdomar kan vända sig till oss. Det är trevlig att nattvandra och det är mest positiva upplevelser. Man får skapa relation och snacka med ungdomarna.
Under förra veckan hölls en uppföljningsmöte i stadshuset. En av frågorna handlade om hur de kunde bli fler som nattvandrar.
En drog som fått fäste i Mjölby är kristall. Men det är inget som Jennie och Andreas sett när de nattvandrat.
– Jag har inte sett det öppet. Det går rykten och man kan se att det händer saker. Jag kan inte se skillnad på om ungdomarna tagit kristall eller om det är andra droger, säger Jennie.
Det är inte bara ungdomar som nattvandrarna får hjälpa.
– Jag har träffat på fulla gubbar som behöver hjälp hem efter någon hockeymatch, skrattar Andreas.