Sagan om Mjölnar-Måns skrevs redan för 30 år sedan, som en följetong i breven som Ing-Marie skickade till sina barnbarn Robert och Petter, nu två vuxna män.
– Men nu var det ett annat av mina barnbarn, Ida, som tyckte att vi skulle göra en bok. Och jag tycker att den blev väldigt fin. Men jag kan inte förstå varför boken ska behöva vara så dyr.
Hon tänker inte på tryckkostnaderna, utan på Mjölby bokhandels pris (100 kronor). Ing-Marie tycker gott att priset kan sänkas. Hon är nöjd om utgivningen går runt.
Mjölnar-Måns tar med sig Petter och Robert på en tidsresa till 1930-talets Mjölby, och Ing-Marie Hagelin tar med sig läsaren på en resa till det som var hennes barndoms Mjölby.
– ”Är det på riktigt?” frågar mina barnbarns barn. Som om de inte vill ta till sig berättelsen om den inte är ”på riktigt”. Vad har hänt med barnens fantasi?
Boken är ingen bilderbok, men det finns illustrationer av Ing-Maries son, Alf. Själv tycker hon att den lämpar sig bäst som högläsningsbok.
– På så vis kan man göra sig sin egen bild av både Måns och det gamla Mjölby.
Ing-Marie har tankar på att fortsätta skriva om Mjölnar-Måns, men den här gången lämnar han både Mjölby och Sverige för storstaden London i Ing-Maries älskade Storbritannien.
– Hundarna kom allesammans därifrån, Labradoren är ju en engelsk ras. Jag har bott mycket på småhotellen i stadsdelen Paddington, och där tänker jag att också Måns ska hamna.
Vurmen för det brittiska har funnits där sedan tonåren, då Ing-Marie hade en brittisk brevvän. Och nog är Ing-Marie Hagelin något av en engelsk lady snarare än en svensk dam.
– Nu är det tre år sedan jag var där sist. Det blir inte lika ofta längre. Men jag hoppas komma iväg snart igen. Fast nu för tiden behöver jag alltid ha någon med mig.
Ing-Marie Hagelin är sedan några år blind på ena ögat, och synen på det andra är inte vad den en gång var. Och ljudböcker gillar hon inte. Lyckligtvis finns det böcker med stor stil att låna på biblioteket.
– Men det är mest klassiker och äldre böcker, och jag vill ju hänga med och läsa vad som skrivs i dag. Jag hoppas få fler hjälpmedel och inte bara ett förstoringsglas,
Bokhyllorna är välfyllda. Ändå har hon gjort sig av med många böcker. Där finns namnen på många svenska arbetarförfattare. Men Ing-Marie är också tokig i deckare, främst engelska.
– Fast något som jag retar mig på är att kommissarierna alltid kör så hårt med sina underordnade, det tycker jag inte om.