– Ni skulle se! De är så trötta när de kommer hit. De sover och sover och sover och äter och sover.
Siv Montelius dukar fram fika i det stora huset i den idylliska byn Ekeby mellan Mjölby och Boxholm, och berättar om hur det var när Mohamad och Ali kom till henne i höstas. Hon har gått med på att träffa oss, om vi lovar att inte göra snyft- eller duktighetsreportage. Däremot ser hon en poäng i att berätta för andra, inte minst sådana i hennes livssituation, om hur väldigt givande det är att hjälpa till.
– Det är jättetrevligt att ha killarna boende här. Du får en stor familj. Fler borde uppleva den här möjligheten, säger hon.
Hunden Nisse skäller på oss när vi kommer. Det gjorde han inte när Mohamad och Ali flyttade in.
– Nisse tog dem till sitt hjärta direkt. Han får så mycket uppmärksamhet och gullegull nu, säger Siv.
Hon och maken Anders har varit familjehem i många år, och finns i rullorna hos socialkontoret på Mjölby kommun. När det blev akut läge i somras hörde kommunen av sig. Svaret kom tämligen självklart – och sedan gick det snabbt: en kommun har två dagar på sig att ordna en placering när anvisningen har kommit.
20 september kom Mohamad Hammouda, snart 15 år gammal och flyende från en by utanför syriska huvudstaden Damaskus. Mamman är kvar där, berättar Siv, men hon och Mohamad har kontakt via nätet varje kväll. De bara bombar och bombar, berättar mamman.
En dryg månad senare hörde socialkontoret av sig igen med en försiktig förfrågan: kunde de kanske ta en till . . .
– Vi har rätt många rum, så vi sa ja, säger Siv.
Ännu mer säker blev hon när hon hörde vad alternativet var.
– Annars hade Ali hamnat i Älvdalen! Om inte annat så är det ju inte ekonomiskt försvarbart.
När en kommun inte har bostad för en ensamkommande barn eller ungdom kan de köpa platser i andra kommuner. Men Mjölby skulle fortfarande ha ansvar för Ali Rezai, och pendla dit med sina tjänstemän.
I stället hamnade 16-årigen hos Siv, Anders och Mohamad i Ekeby i slutet på oktober. Ali är från Afghanistan, men har bott i Iran och har sin syster och mamma kvar där. Pappan tycks vara död. Nu väntar Mohamad på att hans äldre bröder ska komma. En finns i Boxholm och en i Tyskland, och Siv tänker att det bästa vore om de kunde bo tillsammans. Ali väntar på en plats på ett hvb-hem för ensamkommande.
– Bara de inte flyttar och flyttar på ungarna. Det är bättre att de får vara här tills de har hittat ett permanent ställe. Det blir en frustration att fara runt i samhället, säger Siv.
Mohamad och Ali kommer hem från skolan och slår sig ner vid pepparkakorna och det nybakta brödet. De har åkt buss från Mjölby och gått den långa promenaden från busshållsplatsen på riksväg 32. Kommunikationen är lite knölig men särskilt Mohamad har hela tiden full uppmärksamhet på allt som sägs för att snappa svenskan. Han pratar arabiska och Ali dari, och kommunikationen dem emellan sker ofta via google translate där de skickar mobilerna över matbordet.
– Big brother Germany, säger Mohamad och förklarar att hans andra bror är i Boxholm.
Hur trivs ni här, hos Siv, frågar vi och får två tummar upp från varsin sida bordet.
– Good, säger Ali.
Vi pratar lite om resan till Sverige, och när Mohamad får frågan om han haft sällskap med bröderna skickar han över telefonen. ”I have come on my own” står det.
Siv Montelius tar fram sällskapsspelet Sequence, som brukar gå varmt om kvällarna, och dukar upp spelplan, kort och pjäser. I vanliga fall är hon och Ali i ett lag mot Mohamad och Anders, men nu får de spela individuellt.
Siv poängterar än en gång att detta är något hon gör främst för sin egen skull. Men att hon unnar andra samma upplevelse.
– Jag känner mig behövd. Och det tror jag att många andra människor skulle behöva känna också för att må bättre.
Varför är det inte fler i din situation som gör samma sak, tror du?
– De vågar inte. De tänker att de inte kan språket och att de inte vet hur de ska hantera barnen. Men det går jättebra med teckenspråk, och så lär de sig ju nya ord hela tiden.
Hon visar hur de satt upp lappar runtom i huset. ”Bord”, ”stol”, ”bänk”.
– Sen kan man ju välja vilken nivå man vill lägga sig på, om det ska vara superservice eller om man bara ska finnas till hands. Jag lagar mat en gång om dagen, och i övrigt får de förse sig själva. Och så tar jag hand om allt annat, med tvätt och såna saker, men det är inte så mycket.
Du blir ju ändå låst vid att vara hemma?
– Vi har åkt bort på kvällarna. De är så kloka så de lägger sig när de är trötta. Till viss del blir man låst, så klart. Men jag var bortrest en hel vecka och då var Anders och killarna hemma. Och Nisse. Och när de har åkt med bussen klockan sju på morgonen har jag hela dagen för mig själv. Jag upplever mig inte låst. Och det är ju bara tillfälligt! De rör sig om så korta perioder. Våga satsa lite!
Hon berättar om goda vänner som är pensionerade läkare och som funderat på att ta sig an en läkarfamilj, för att få ett ömsesidigt utbyte. Det tycker Siv är en bra idé. Hon har fler.
– Jag tycker ju att läkare från Syrien skulle kunna fungera som läkare för syriska människor som kommit hit. Vi borde tänka till lite i det här fyrkantiga landet. Många vårdcentraler är tomma efter klockan 16. Låna ut dem till invandrade läkare som kan ha mottagning. Om vi släppte lite ansvarstänkande och försäkringar och "vem har skulden om något händer" och sånt så skulle så mycket kunna ordnas enklare.
Ali får fem i rad i Sequence.
– Är det du nu? frågar Siv.
– Du! säger Mohamad.
– Oj, det går inget bra för mig. Men så pratar jag ju samtidigt, säger Siv.
Hon tittar på killarna.
– Jag hoppas att de får en tryggare infasning i samhället i och med att de bor här. I stället för att de blir placerade i ett boende med tre eller fyra i varje lägenhet. Socialen sa att vi kunde ha två i varje rum, men nej, det vill vi inte. ”De är vana vid det från flyktingförläggningarna”, sa de, men det bär mig emot. Vi kanske kan öppna upp källaren också . . .
De här killarna har rimligen varit med om tuffa saker. Hur hanterar ni det?
– Det har vi inte gått så djupt in på. De sover lugnt och äter bra, men verkligheten eller minnena kanske kommer ifatt någon gång, det vet jag inte.
Siv Montelius förstår om yngre människor inte får till det, med egna barn och heltidsjobb, men annars tror hon att de flesta äldre människor skulle få ett lyft av att hjälpa till, om de bara har orken.
– Det här är så lätt! Ett rum, en säng och en liten garderob. De har ju inget med sig. Och tänk själv hur jag skulle ha det annars. Anders är ute och håller på med sin orientering. Det är kartor och kartor. Ska jag sitta här inne och virka? Nä.
Framför allt är det skönt att få lite rytm och struktur på vardagen som pensionär, tycker hon.
– Tillvaron blir så flytande annars för Anders och mig. Med killarna här blir det ordning och reda. Som han säger, Löfven.