Många i Mjölby lever i nöd

– Det handlar inte främst om tiggarna vi är vana vid att se ute på stan, utan andra nyligen hitresta familjer med många barn, säger Ingrid Arnow Utterberg, diakon i Mjölby församling.

Hennes lilla arbetsrum är belamrat med blöjor, och diverse påsar, färdiga att delas ut till alla de hjälpsökande som kommer i en strid ström. Vissa dagar kan det vara uppåt tio om dagen.

Det är en helt annan kategori än de som sitter och tigger. Tiggarna ser det som ett arbete för att få pengar och kommer oftast hit utan att ta med hela sin familj.

Till Mjölby kommun kommer många som har släktingar här, framför allt i Mjölbys bostadsområde Prästgårdsliden, men också i Skänninge och Mantorp. Numera går det busslaster som stannar i Mjölby och Motala från Kosovo, Albanien, Rumänien och Bulgarien. Det har Ingrid Arnow Utterberg fått veta av de hjälpsökande.

Många av dem flyttar runt mellan olika släktingar i Sverige. De är här allihop, de lever i nöd och barnen får klara sig utan skolgång. Det här är något myndigheterna verkar ha missat helt, anser hon, eftersom de hjälpsökande befinner sig utanför det etablerade systemet med försörjningsstöd, arbetslöshetskassa och andra möjliga bidrag.

De hon träffar är kvinnor och män som ofta har många barn, fem till sju stycken. Hon kan ge dem checkar på 300 kronor, men det förslår inte långt för en stor barnfamilj.

– Det blir mer och mer ett dilemma, vi har inte outsinliga resurser. De som jag möter mår väldigt dåligt, är bedjande och deprimerade och jag är inte van att säga nej.

Ingrid Arnow Utterberg visar sina diakonilöften: att uppsöka, hjälpa och stödja dem som är i kroppslig och själslig nöd, att vara barmhärtig, försvara människors rätt, att vara på de förtrycktas sida, med mera.

Andelen hjälpsökande har växt markant de senaste tre åren, är hennes bedömning. Hon har inga konkreta siffror eftersom gåvorna når Svenska kyrkan både i form av pengar och saker. Men det är säkert både dubbelt så mycket och mer, kanske 4 000 till 5 000 kronor per månad. För det mesta går det att trolla med knäna, men ibland måste även hon säga stopp vilket smärtar henne djupt.

Varför kommer de till Sverige? Nyligen frågade hon en hjälpsökande bosnier som mötte henne med sin svensktalande bror. Vet du inte att det är översvämningar i vårt land, blev motfrågan.

Får du stöd för att orka med allt detta?

– Egentligen är det inte någon som ser hur mycket det är, men jag försöker prata med mina prästkolleger och även med politikerna.

Hon tycker nog att varken prästerna eller kyrkopolitikerna riktigt har insett vidden av hjälpbehovet.

Hon har fört samtal med Pingstkyrkan. Om situationen är lika illa nästa vinter vill de ordna en värmestuga, men det kräver att arbetsgivaren är med på noterna.

De övriga diakonerna i pastoratet är också hårt belastade även om situationen är värst i Mjölby. Diakonerna är inte heller så många. I Mjölby är en tjänst vakant, diakonen i Skänninge är sjukskriven.

Ibland ringer folk för att uppmärksamma henne om tiggarna på gatorna och hon får även rent främlingsfientliga samtal. Inga församlingsmedlemmar har erbjudit sig att hjälpa till. Problemet är väl att tiden inte räcker till för henne att berätta om vad som håller på att hända.

– Nöden vi har skickat pengar till i Afrika, den sitter nu utanför vår trapp.