NĂ€r mamma Marie efter nĂ„gra dagar fick komma till sonen pĂ„ BRIVA bröt hon ihop. Erik Ă€r svĂ„r att kĂ€nna igen pĂ„ de första bilderna Marie tog. ĂndĂ„ var de svĂ„raste skadorna inte i ansiktet.
Egentligen skulle Erik och hans tre kompisar ha grillat korv pÄ pÄskafton, men det var fullt vid alla grillplatser pÄ Omberg sÄ de ÄtervÀnde pÄ pÄskdagen istÀllet. Klockan var runt 13 och solen sken.
â Vi ville grilla med utsikt mot VĂ€ttern, men dĂ€r var det fullt, berĂ€ttar 16-Ă„riga Erik, just utskriven efter 24 dagars högkvalificerad vĂ„rd pĂ„ BRIVA, BrĂ€nnskadecentrum pĂ„ Universitetssjukhuset i Linköping.
Han ser mörbultad ut och det stramar pÄ höger sida av halsen dÀr transplanterad hud frÄn vaden har satts fast med metallklamrar. Höger örsnibb Àr mindre Àn den vÀnstra. En del av den har brunnit upp.
Utan sina handlingskraftiga kompisar kunde dock hela Erik ha brunnit upp.
GÀnget ÄtervÀnde till Omberg, alla bor i dess nÀrhet, pÄ pÄskdagen i stÀllet.
â Men det var nĂ€stan lika fullt som dagen innan. Till slut hittade vi en grillplats, en sĂ„dan dĂ€r cementtrumma, vid foten av skidliften. Ett pensionĂ€rspar satt vid en annan grill en bit dĂ€rifrĂ„n och vi frĂ„gade om det var okej att vi grillade korv intill dem. Det var det, berĂ€ttar Erik.
Med sig hade gÀnget, förutom korvgrejer, grillkol och spolarvÀtska.
SpolarvÀtska?
â Ja, vi hade haft en brandövning pĂ„ skolan. Typ om hur man förvarar brandfarliga Ă€mnen och hur man slĂ€cker en brand. DĂ„ anvĂ€ndes spolarvĂ€tska och eftersom vi inte hade nĂ„gon tĂ€ndvĂ€tska hemma, nĂ„gon av oss, tog vi med spolarvĂ€tska.
BrÀnnskadade Erik Lönneskog fÄr sitta upp för första gÄngen.
Erik och hans familj bor pÄ en slÀktgÄrd mellan Hogstad och BjÀlbo. FörÀldrarna Àr mÄnskensbönder och Erik vill ta över gÄrden en dag, som spannmÄlsbonde. Han Àlskar skogen, djur, natur och jakt.
Nu gÄr han första Äret pÄ Vretaskolans naturbruksgymnasium dÀr han trivs och har fÄtt bra kompisar.
Labradortiken Akka, som ligger pĂ„ köksgolvet intill Erik och följer alla hans rörelser, Ă€r hans ögonsten och en trogen följeslagare i skogen. Snart fĂ„r familjen ett nytillskott i form av Ă„tta veckor gamla MĂŒnsterlĂ€nder-flickan Gasa som ska bli Eriks projekt. Hon blir en finfin jakthund framöver Ă€r tanken.
SÄ det finns flera skÀl till att Erik sÄ snabbt som möjligt vill komma tillbaka till full rörlighet. Till ett vanligt liv.
Erik Lönneskog har Äldern pÄ sin sida och rehabiliteringen gÄr snabbt. "Vem bryr sig om nÄgra Ärr?" frÄgar han sig.
Den dÀr korvgrillningsglöden pÄ Omberg ville inte ta sig riktigt, sÄ gÀnget hÀllde pÄ spolarvÀtska.
â Det vi inte fattade var att lĂ„gorna var blĂ„ och inte syntes i dagsljuset, sĂ„ min kompis hĂ€llde pĂ„ mer.
Plötsligt kom en vindil, den brinnande spolarvÀtskan for ivÀg Ät sidan och fick fatt i Eriks fleecevÀst. Som blixtsnabbt fattade eld.
â SpolarvĂ€tska och fleece. Det kan vĂ€l inte bli sĂ„ mycket vĂ€rre. Det var riktigt korkat av oss, sĂ€ger Erik, som Ă€ndĂ„ vill berĂ€tta om hela den hĂ€r hĂ€ndelsen för att varna andra.
Hur reagerade du?
â Det blev jĂ€vligt varmt pĂ„ framsidan av kroppen kan jag sĂ€ga. Jag tog tag med högerhanden om blixtlĂ„set för att snabbt fĂ„ av mig vĂ€sten. DĂ„ började handen ocksĂ„ brinna.
Erik och mamma Marie tittar pÄ de klÀder Erik hade pÄ sig vid olyckan. Det Àr inte sÀrskilt mycket kvar av tröjorna.
Erik sprang ivÀg frÄn eldplatsen för att fÄ av sig klÀderna, men innan han hann göra det fick kompisen Gustaf Kellander se nÄgot. Det hade börjat ryka om Eriks keps!
â Jag sprang ifatt honom, sparkade omkull honom och fick se att skinnet pĂ„ halsen börjat lossna. Jag slog med hĂ€nderna mot hans kropp för att kvĂ€va elden, men det var för varmt. DĂ€rför började vi skrika till honom att rulla sig och hjĂ€lpte honom med det.
Gustaf har fÄtt stor respekt för hur farlig eld kan vara.
â Hans skrik var sĂ„ högt och gĂ€llt att det liksom ringde i öronen, sĂ„ fruktansvĂ€rt. Jag har aldrig hört ett sĂ„dant skrik förut och glömmer det aldrig
Marie Lönneskog Hogstadius kan inte nog berÀmma BRIVA och personalen dÀr. BÄde hon och maken Staffan kunde bÄde sova och jobba i Eriks iva-rum under hela behandlingstiden.
Inte Erik heller.
â Det var lĂ€skigt som fan, sĂ€ger han. Jag var verkligen skitrĂ€dd.
Samtidigt ringde Gustafs tvillingbror Carl till förÀldrarna som befann sig i en stuga 500 meter bort. Turligt nog var en vÀn till förÀldrarna, som Àr sjuksköterska, just dÄ pÄ besök.
112 larmades och hon kom med vatten och en frottépÄse som Eriks vÀrst skadade högerhand stoppades ned och kyldes i.
â Jag minns hur jag höll upp högerhanden och hur det hĂ€ngde skinnslamsor frĂ„n den. Hon klippte upp mina jeans för att kolla att de inte fastnat i huden. Sedan svepte hon in mig i nĂ„got varmt.
"Det vi inte fattade var att lÄgorna var blÄa och inte syntes i dagsljuset, sÄ min kompis hÀllde pÄ mer spolarvÀtska", berÀttar Erik Lönneskog.
Det sista Erik minns Àr hur han ligger i ambulansen och ser bakdörrarna stÀngas. Utanför stÄr hans chockade kompisar och tittar in pÄ honom.
Sedan Àr det svart. Han minns inget av ilfarten med blÄljus in till Universitetssjukhusets akut. Efter Äkte pappa Staffan och lillebror Adam i egen bil, mamma Marie hade man inte lyckats nÄ Àn.
PÄ akuten intuberades Erik och lades i respirator. Snabbt flyttade han till BRIVA dÀr han kom att stanna i rum nummer 4 hela vÄrdtiden. HÀr inne genomfördes alla operationer.
NÀr Marie efter nÄgra dagar fick komma till sonen bröt hon ihop. Eftersom brÀnnskadepatienter förlorar mycket vÀtska och lÀtt torkar ut vÀtskar man upp dem, varpÄ de svÀller. Erik fick 12,5 liter vatten och Àr svÄr att kÀnna igen pÄ de första bilderna Marie tog.
Han hade brĂ€nnskador pĂ„ 22 procent av kroppen, i huvudsak pĂ„ lĂ„r, bĂ„l, bröst, hals, öron och ansikte. 8â10 av dem var 3-gradiga, den allvarligaste graden, resten 2-gradiga.
"Det blev jÀvligt varmt pÄ framsidan av kroppen kan jag sÀga. Jag tog tag med högerhanden om blixtlÄset för att snabbt fÄ av mig vÀsten. DÄ började handen ocksÄ brinna."
Under hela vÄrdtiden har Marie, som Àr verksamhetsledare pÄ Svenska Àgg, och Staffan, jordbruksförvaltare inom Svenska kyrkan, kunnat bÄde sova och arbeta i Eriks rum pÄ BRIVA.
â De har varit sĂ„ pedagogiska och förklarat allt sĂ„ bra. Hur de tagit hud frĂ„n vader och lĂ„r med osthyvelsprincipen och sedan kört den genom nĂ„got som liknar en pastamaskin för att fĂ„ huden perforerad och Ă€nnu mer elastisk.
Vid den första permissionen ville Erik att förÀldrarna lade honom pÄ golvet, sÄ att han kunde gosa med Akka. Och sen ville han tas ut i skogen.
Den sista hudtransplantationen Àr gjord och 27 april skrevs Erik ut frÄn sjukhuset, men det blir mÄnga Äterbesök. Mamma Marie ser lÀttad ut. PÀrsen gÄr mot sitt slut.
â Kompisarnas rĂ„diga ingripande rĂ€ddade hans liv. Vi Ă€r dem och BRIVA evigt tacksamma. Svensk intensivvĂ„rd och alla som gjort sitt yttersta för att ta hand om oss Ă€r fantastiska. Vi kĂ€nner en sĂ„dan oerhörd tacksamhet.
Marie Lönneskog Hogstadius visar resterna av den fleecevÀst sonen Erik hade pÄ sig vid grillolyckan.
Eriks tillfrisknande har gÄtt snabbt, han har Äldern pÄ sin sida.
â Ja, jag verkar ha gott lĂ€kkött, sĂ€ger han och ler lite snett.
Ăgon och lungor Ă€r undersökta för att utesluta nĂ„gra skador dĂ€r. Han kommer att fĂ„ tillbaka full rörlighet i högerhanden.
Han kommer att behöva smörja vissa hudpartier resten av livet, vara solkÀnslig och fÄ Àrr. Naturligtvis.
Det Àr vÀl inget som bekymrar dig?
â Verkligen inte. Jag lever ju.
