Det började lite försiktigt och på prov i västra länsdelen år 2000. Teamets uppgift är bland annat att ge psykiatrisk vård och stöd hemma hos patienterna, minska antalet inläggningar på psykiatrisk klinik och korta vårdtiderna.
Karin Andersson har jobbat i teamet sedan starten för 15 år sedan. Men redan då hade hon en omfattande erfarenhet av psykiatrisk vård. Hon började redan på 60-talet.
– Jag fick ett vikariat på Västra Ny sjukhus i Bona. Jag hade då jobbat som barnflicka och hade drömmar om att bli kokerska, berättar hon.
Trots att arbetet var tungt och farligt trivdes hon så bra att hon 1970 sökte och kom in på en skötarutbildning i Vadstena.
– Det var en tuff 20 månader lång utbildning. Jag hade bara sjuårig folkskola, men jag klarade det och fick jobb på Birgittas sjukhus.
Den psykiatriska vården då var så långt ifrån dagens man kan komma. Avdelningen Karin jobbade på hade 30 patienter, många av dem liggande. Och det var inte fråga om att försöka få hem patienterna.
– Det var jobbigt. En del låg för jämnan. Men jag fick lära mig mycket och personalen var trevlig. Jag lärde mig sätta kateter och sond. Vi hade roligt, säger hon och berättar att hon trivdes, men lägger till att det är tur att vårdidealen ändrats.
Karin vidareutbildade sig flera gånger. Hon skaffade sig en undersköterskeutbildning. Lasarettet i Motala ville att hon skulle börja där för det var brist på sköterskor. Men hon trivdes inom psykiatrin. Hon jobbade flera år på terapin på Birgittas sjukhus.
– Jag stickade sockor med patienterna. Jag fick sticka hälarna, patienten tog över och stickade resten.
1977 fick Karin sin första dotter. Två till kom -79 och -82. Karin började jobba i nattpoolen och var runt på många arbetsplatser, bland dem rättspsyk.
– Det var en väldigt slitsam tid. Hemma med barnen på dagarna. Jobb var fjärde natt.
Efter en tid med demens- och palliativ vård på lasarettet i Motala sökte sig Karin till öppenvården på psykmottagningen i Motala och det var därigenom hon hamnade i Mobila teamet när det startade.
– Jag har trivts mycket bra här. Det innebar mer eget ansvar men också viktigt samarbete inom teamet och gentemot psykmottagningen.
Men sista mars är det slut för Karin. Då går hon i pension.
– Jag går som på moln. Först ska jag till fjällen och åka skidor, umgås med väninnor och mina barn och barnbarn förstås.
Men först är det jubileumsfest på fredag. 15 år kanske inte är så jämnt, men Karin tycker att det är värt att fira. Det blir mingelparty med tårta. Alla som jobbat i teamet är bjudna. Doktor Mårten Gerle, som var med och initierade verksamheten, kommer. Och Karin, förstås, som hör till gänget som varit med sen start.