Corren gjorde hösten 2011 en rad reportage om Mjölbybon Janus Parmheds väntan på den levertransplantation som skulle rädda hans liv.
Då hade han legat på sjukhus i sepsis, i fem veckor kopplad till dialys. Mitt i allt hade han separerat, flyttat från sitt hus på landet med tre hundar och in i en etta på 17 kvadrat, startat eget företag, och tagit ströjobb för att klara ekonomin.
Han hade varit en sportig kille, cyklat mountainbike, klättrat i berg och varit mycket aktiv. Jobbat i sportaffär. Nu blev han ett vårdfall. Helt i händerna på att en kirurgisk transplantation skulle rädda honom.
Tidningen följde hans väntan, bland annat med artiklar om bristen på donerade organ. Utan att veta hur operationen skulle sluta bjöd Janus in Corren att dokumentera hans åtta timmar långa transplantation på Huddinge sjukhus. Den 26 april var en donerad lever äntligen tillgänglig. Det blev bilder som de som hade Corren på den tiden säkert inte glömt.
– Jag såg först efteråt en bild där kirurgen lyfter upp min lever från en bricka och fram till operationsbordet. Min lever!
Fotografen fick sina dramatiska bilder. Correns läsare fick en unik story. Janus fick en ny lever.
– Jag fick mitt liv tillbaka. Först mådde jag jättebra. Men sen kom sanningen, jag var så trött. Jag var så sliten. Fysiskt, förstås, efter ingreppet. Men även psykiskt. En 15-årig relation som var över. Företaget som legat nere. Alla medicinerna som måste tas mot avstötning.
Janus levde på socialbidrag och fick så småningom ett kommunalt praktikjobb på äldreboende. Men han blåste liv i sitt företag Sulverkstan igen där han sålt iläggssulor i många år. Han började så smått med frågeställningen om det går att tillverka en bättre, mer tryckutjämnande fotbädd än konkurrenternas, med högre valvstöd.
– I stort sett alla problem med fötter kommer från fotvalvet. Jag hade själv känt att traditionella inlägg först hjälper, men efter ett tag kan i sig själva leda till smärta.
En person hade berättat för honom att ett formgjutet inlägg kändes bra, men efter ungefär tre kilometer började det göra ont igen. Janus började experimentera med högre och mer fjädrande uppbyggda inlägg. Det gav resultat.
– De senaste sju åren har jag letat material och prövat mig fram tillsammans med mina kunder. Det är först nu som jag har börjat marknadsföra den här produkten, Sulverkstans formgjutna fjädrande hålfotsinlägg.
Hans idé var att göra något enklare men ändå bättre än det som fanns att köpa över disk, till ett överkomligt pris.
På Mjölbys näringslivsmässa började han marknadsföra sin fjädrande fotbädd.
– Där fick jag tips om Almi och kontakta dem. De var intresserade och ville veta mer, berättar Janus.
Almi har en innovationsavdelning för att stötta människor med uppfinningar. Man kan få hjälp av dem att göra en affär av sin idé.
– Det visste jag inte om innan. Jag fick göra en liten prototyp som skannades in. Ett CAD-ritningsföretag tog fram en ritning som printades ut. De hjälpte mig även ekonomiskt och med val av material. Det har tagit lång tid att hitta ett material som håller.
Nu i oktober i år var han på Seniorfestivalen på Älvsjömässan under tre dagar och visade sin innovation, etablerade kontakter och sålde sina fjädrande inlägg.
Janus är noga med att påpeka att han inte är utbildad ortoped. Han har provat sig fram, på sig själv och för att hjälpa sina kunder att hitta hjälpmedel för deras fotproblem. Han kallar det han har för en empirisk utbildning, baserad på riktiga människor. Nu har han sökt designskydd för sin produkt.
– Jag har fått kämpa mycket men nu börjar det likna ett ”Hollywoodslut”, säger Janus.
Hollywoodresan började 2001 när han jobbade som säljare på Naturkompaniet i Linköping.
– Vi vann en säljtävling genom att vara lite fräck, för jag stoppade i smyg ner en iläggssula i skon som kunden skulle prova. Kunden tyckte att skon var skönare med sulan – utan att veta att en låg där. Hen trodde att det var en skyltsko som var uttöjd. På det viset sålde jag sulor som kunden inte hade efterfrågat annars.
Idag har han sin egen sulverkstad i en källarlokal i Mjölby.