Efter sex år i Sverige tvingas Ayan att återvända till Djibouti. Under hela sitt vuxna liv har hon bott i Mjölby.
Under de här åren har hon hunnit bli lämnad av sin första man. Hittat kärleken igen – i Guled Daud Hussein – gift sig och fått två barn, Muktar och Elmi, tillsammans med Guled.
Den nya lagen som säger att en person med anhörighetsanknytning kan söka uppehållstillstånd i Sverige trädde i kraft först efter att Ayan fått sitt utvisningsbeslut. Därför måste hon enligt Migrationsverkets regler återvända till Djibouti.
Sly Agouda, som är mångfaldsstrateg i Mjölby, blir upprörd när han får veta att Ayan nu ska utvisas.
– Jag tycker att det här är en total katastrof. Det är inte humant av Migrationsverket att behandla familjen på det här sättet. Det är omänskligt och ett brott mot barnkonventionen, anser jag. Det saknas kunskap i helhetsbilden hos beslutande myndigheter. Beslut skall vara regelstyrda men många gånger måste man väva in olika delar i ett ärende för undvika brott mot mänsklighet, säger Sly Agouda och fortsätter:
– Att dessutom lägga pengar på att eskortera en kvinna med två barn ut ur landet är en onödig kostnad som skattebetalarna får betala. Under tiden som Ayan är i Djibouti vet vi inte vad som kommer att hända. Tänk om barnen blir sjuka. Tänk om hon blir sjuk. Det kan dröja innan hon får uppehållstillstånd.
Även Svenska kyrkan i Mjölby har engagerat sig för Ayan och hennes familj.
– Vi har tagit kontakt med Migrationsverket för att se om det gick att överklaga. I den mån vi kan, ska vi försöka hjälpa till med matpengar så de inte svälter när de är i Djibouti, säger Ingrid Utterberg diakonissa i Mjölby.
Ayan är nu 25 år och i morgon kommer hon att tvingas lämna sin man. Hon tar med sig deras gemensamma barn, som nu är 3,5 år och 8 månader gamla, till Djibouti.
– Min man har ett jobb som han måste sköta här i Sverige och Elmi är för liten för att bli lämnad utan mig. Därför tar jag med mig barnen, säger Ayan.
Vi sitter ner och pratar hemma i familjens lägenhet i Mjölby. Ett hem som för varje gång jag kommer dit blir mer och mer ombonat.
Den här gången är stämningen än mer bedrövad än tidigare gånger. Nu är det definitivt.
Inget hopp, inget sista halmstå finns kvar att Ayan inte blir utvisad. I morgon kommer transportjänsten inom kriminalvården för att eskortera henne ut ur landet.
– Jag har inget giltigt pass. Jag har försökt att få ett nytt pass från Djibouti, närmsta ambassad är i Bryssel, säger Ayan.
– I går blev min plånbok stulen med de pengar jag skulle köpa kläder och mediciner för. Min lilla son har öroninflammation.
Problem som känns små i jämförelse med att familjen snart är splittrad.
– Vi har det bra nu. Jag har ett jobb. Vi har ett hem. Muktar går på dagis och min fru och barn finns hemma när jag kommer hem från jobbet. När de nu försvinner till Afrika vet jag ingenting. Tänk om de blir sjuka, kommer hon kunna komma tillbaka till mig, vad ska jag göra? säger Guled.
Guled tystnar.
Hans tårar rinner nu ner för hans kinder. Han döljer ansiktet med händerna. Vi sitter alla tysta.
Ayan och barnen ska eskorteras till Djibouti. Hon berättar att hennes första mål blir att ansöka om uppehållstillstånd i Sverige.
– Det finns ingen svensk ambassad i Djibouti så jag och barnen måste åka till Etiopien för att jag ska kunna söka uppehållstillstånd.
På svenska ambassadens hemsida finns råd för resenärer som ska resa till Djibouti.
Där kan man läsa att ett bombdåd ägde rum i maj och att man som resenär uppmanas att kontinuerligt informera sig om säkerhetsläget i landet. Där står också att sjukvård av västerländsk standard är en bristvara i Djibouti.
Kan någon hjälpa dig i Djibouti?
– Min föräldrar är gamla och fattiga. De har ingen bil. Till Etiopien måste vi flyga eller åka bil. Det tar en och en halv dag och det är farligt. Trafiken är hemsk, säger Ayan.
– Hur ska vi ha råd? Jag kommer att skicka alla pengar jag tjänar efter att jag har betalat hyran – men vad räcker det till. Att resa till Etiopien för att söka uppehållstillstånd är dyrt, säger Guled.
Camilla Säwar är handläggare på polisen. Hon berättar att migrationsverket utfärdar passhandlingar för de som inte har några resehandlingar. Hon berättar i generella drag vad som gäller vid utvisning, eftersom hon inte kan uttala sig i särskilda fall.
Hur går det till vid en utvisning?
– Det beror på personens inställning på den som ska utvisas. Om det är självmant eller inte, säger Camilla Säwar.
– För de personer som inte har resehandlingar eskorterar vi hela vägen, berättar hon.
Vad händer när ni anländer till landet personen utvisas till?
– Om personen tas emot i landet är vårt uppdrag slut, säger Camilla Säwar.
Vad har ni för ansvar för barnen?
– Inget ansvar. Det är ett eget val, som man tar som förälder om man vill ta med sig barnen, säger hon.
Om och när Ayan och barnen kommer kunna återvända till Sverige är oklart.
– Jag vet inte. Det kan ta flera månader, i värsta fall flera år innan jag får veta, säger Ayan.
Muktar 3,5 år sitter tätt bredvid sin pappa i soffan hemma i Mjölby.
Nästa vecka är han i Afrika.