ILONA– en annorlunda präst

Föreställningen om en präst: en allvarstyngd man klädd i svart, ganska humorlös, sträng och lite tråkig. Nej, såna är de sällan i verkligheten, prästerna. Ilona stämmer inte in på en enda punkt.
Det är inte alltid enkelt att inte motsvara förväntningarna – och att välja att inte gå in i en roll som stämmer bättre med bilden.
– Det har varit jättetufft många gånger, säger hon, jag har blivit mycket ifrågasatt.

Valet
Ilona var 23 när hennes systers allra bästa vän blev överkörd i Rimini i Italien.
– Hennes kompisar från olika delar av världen kom hit till Sverige för hennes begravning, och sedan följde jag och min syster med dem tillbaka till Rimini. Det blev många samtal om existentiella frågor, jag upptäckte att jag var bra på att prata om sånt. Och en morgon vaknade jag och insåg att jag skulle bli präst. ”Ja”, sa min syster. ”Ja”, sa kompisarna. Så enkelt var det.
Det var dags att vända hem och börja plugga. Hennes konfirmationspräst sa ”att du skulle bli präst kunde jag ha sagt till dig när du var 14. Men du var inte redo att höra det”.
Sju år senare prästvigdes hon av biskop Martin Lind.
Kärleken
Någon storstadspräst ville Ilona absolut inte bli. Hon jobbade i Vårdnäs och Vist, i Skäggetorp en tid och fem år i Åtvidaberg.
– Så fort jag blev klar köpte jag ett torp i Nykil och lät bygga om det. Efter ett år träffade jag Jonas, yrkesmilitär, på Harrys. Han flyttade in och så småningom fick vi barn.

Ondskan
Hur är det att vara präst bland mördare, rånare och misshandlare? Hur är det att tala om synd, skuld och förlåtelse för dem som har begått de grövsta brotten mot sina medmänniskor? Hur är det att se deras förtvivlan och skam, och försöka få dem att tro på att livet kan bli bättre, att det har en mening, att det finns en väg?
Svårt. Sorgligt ibland och alldeles underbart vid andra tillfällen. Ilona möter såväl förtvivlan som hopp.
– De riktiga värstingarna möter man sällan på Skänningeanstalten, säger hon. De flesta jag träffar var påverkade av alkohol eller droger när de begick brott. Det är inte många av dem som har en normal uppväxt, en drogfri uppväxt. Jag är mer chockad av att höra vad det har utsatts för som barn än vad de själva gjort som vuxna.
– Jag tänker ofta att det är konstigare att de fortfarande står upp och lever än att de har begått de brott som de gjort.

Hoppet
Hoppet finns också där. När långtidsdömda på väg ut ur fängelselivet kommer tillbaka från sin 30-dagarsretreat på Kumlaanstalten, då de levt i tystnad i så många dagar och ägnat sin tid åt andakt och meditation.
– Det hinner hända mycket under de 30 dagarna. Män som ägnat år av sitt liv åt att fly från skuld och skam tvingas titta på sig själva och se sitt eget ansvar. Det är spännande och fantastiskt. Även när de kommer tillbaka till vardagen bär de med sig något annat.
I klostret på Skänningeanstalten kan de fortsätta på den vägen.
Visst händer det att intagna bluffar sig till möjligheten att slussas ut via klosterverksamheten.
– Jag ser ändå att de påverkas. Skillnaden är att något uteblir: de ser fortfarande inte sitt eget ansvar. De fortsätter att lägga skulden på andra. Allt som hänt dem är någon annans fel, fortfarande.
Mindre roligt är att se de dömda som knappt lämnar fängelset förrän de är tillbaka igen.
– Det kan gå på ett par dagar, och ofta handlar det om mycket unga killar. Det är klart att det känns ledsamt.

Tron
Ilona Degermark tänker på första gången hon satt på jobbet på Skänningeanstalten och pratade med en jätteung kille och insåg att han hade mördat en annan människa.
– Jag hajade till och tänkte ”jag sitter bredvid en mördare – det har jag bara sett på film tidigare”, berättar hon. Men nu tänker jag aldrig så. Jag låter inte gamla gärningar definiera vem vi är i dag.
Hur kan man behålla sin tro på Gud mitt i det onda?
– Jag minns inte att jag någonsin har ifrågasatt min tro när det har varit tufft. Kanske i perioder när allt flöt på och jag nästan inte hade tid att bry mig, men i svåra stunder är det ur tron jag hämtar styrka.
Kyrkan
Allt fler lämnar Svenska kyrkan. Kanske har det blivit omodernt att vara kristen.
– Nej, jag tror inte det. Jag möter längtan efter andlighet hos så många. De tycker att livet går för fort, vi är trötta på det kommersiella och att springa snabbt hela tiden. Alla självhjälpsböcker och stresshanteringsmetoder är tecken på att vi söker och längtar.
Någon har sagt att det som har substans och själ är det som berör oss på djupet. Att det är det som överlever, medan sekter och religiösa inriktningar försvinner.
– Kyrkan kan inte slåss om uppmärksamheten med flashiga reklampelare, vi kan inte tävla på de villkoren. Men när människors längtan efter stillhet och lugn är stor så kommer de. Det kan vara kyrkorummet de går till för att få kontakt med ett inre lugn och med själen –  och jag tror att det är då vi möter Gud.

Läs hela texten i lördagens Paus som följer med Corren. Köp enskilt lösnummer här