Husförsäljning upprör

– Jag kan inte förstå varför man inte väljer att ta till vara på huset, säger Kathryn Valtersdotter.
Hon är barnbarn till Skånska Lasse, eller Theodor Larsson som visdiktaren och bondkomikern egentligen hette.
– Det var med sorg i hjärtat jag läste att man vill sälja hans hus, säger hon. Man borde göra någonting av det i stället.
Huset, menar hon, fullkomligen andas kultur. Hon vill se kulturell verksamhet vid huset. Varför inte en friluftsteater, frågar hon sig.

I början av förra seklet, berättar Kathryn Valtersdotter, besökte stora artister som Ernst Rolf, Alice Babs och Edvard Persson huset.
– De stannade till hos Skånska Lasse när de var ute på turné, många av dem kände honom och sjöng hans visor, säger hon.
Skånska Lasse gick bort 1939, men åren som följde förblev huset en mötesplats för 1940- och 1950-talets turnerande musiker.
– Lasses söner Walter, Rolf och Nils (Lasse Mollby) var professionella musiker som spelade i den tidens stora jazz- och swingorkestrar.
Kathryn Valtersdotter är, som man kanske hör på namnet, dotter till Walter.
En annan sak som upprör henne, och som har gjort det länge, är placeringen och skötseln av Skånska Lasse-statyn.
Kathryn Valtersdotter har, tillsammans med andra släktingar, vid två tillfällen skrivit till Mjölby kommun och påpekat att man borde ta bättre hand om statyn.
– Det finns ju inte ens en namnskylt som visar vem statyn föreställer. Och med tanken på hur mycket den här statyn en gång kostade är det lustigt.
Hon är glad att andra nu också har tagit initiativ till att rädda statyn. Att flytta den till Kanikeplan? Ja, varför inte, menar hon. Eller kanske till Gästisparken?
– Om man flyttar statyn kan man ha en nyinvigning av den, och låta det bli ett startskott för en satsning på arvet efter Skånska Lasse och hans barn, säger hon.
– Det finns ideella krafter som har hållit Skånska Lasses hus öppet för besökare, och det är jag jätteglad för. Men de ideella krafterna sinar, säger Kathryn Valtersdotter.
Hon anser att Mjölby hembygdsförening, som köpte huset i början av 1990-talet, inte ha några visioner. Det krävs nya krafter och initiativ tycker hon.
– Om inte kommunen tar sitt ansvar så får någon annan göra det, säger Kathryn Valtersdotter. Det kanske är dags för ett Skånska Lasse-sällskap?