Hon öppnar sitt hem för barnen

En sådan person är värd ett pris. Det har också Jessica nyligen fått.

– Jätteroligt, men jag går inte runt och känner mig som en så bra och fantastisk människa för detta. Jag har allt både goda och dåliga sidor, säger hon leende.

Vi sitter och pratar om saken i familjens uterum, det svalaste intervjuhörnet vi kan hitta denna svettiga måndag.

– Jag möts ibland av frågor som ”hur hinner du?”, ”vad får du tiden ifrån?”. Jag kanske gör mindre av andra­ saker som andra gör. Vi prioriterar olika. Jag har inte mer tid än andra, säger Jessica.

Som Corren berättade för ett par veckor sedan har hon av Ladies circle i Sverige­ utsetts till årets eLCa (utläses Elsa), som är en heders­utmärkelse till en medlem i rörelsen som gör mycket för sina med­människor.

Jessica Bergstrand är uppväxt i Mjölby men har också bott på många olika orter.

Efter att ha varit i metro­poler som Stockholm (ensam) och Strålsnäs (familjens­ första bostadsort) kände hon och maken Johan Bergstrand att det var dags att hitta ett större hus.

Sedan åtta år tillbaka bor de därför i en mexitegel­villa i Norra Slomarp, Mjölby. Den ser ganska ordinär ut, men rymmer tio rum varav sju används som sovrum.Det går åt sovrum när man har familjehem, och dessutom­ ställer upp som jourhem.

Jessica Bergstrand berättar­ att hon hade fadderbarn som liten. Och redan som ung tänkte hon att hon skulle vilja adoptera ett barn som vuxen. Nu blev det egna biologiska­ barn i stället, men Jessica släppte aldrig tanken på att kunna hjälpa andra barn som har det svårt.

Är det en nedärvd gen?

– Absolut, så kan det kännas. Min mamma Annika var väldigt omhändertagande och ställde upp för andra. Det var självklart för henne att göra det.

Jessica framhåller också hur hennes mamma ställer­ upp just för henne i alla lägen.

Jessica ser det som viktigt att ha ett bra stöd från sin omgivning när man engagerar sig som familjehemsförälder. Utan sin rektors och lärarkollegors välvilliga attityd på Kunskapsskolan i Linköping skulle det till exempel bli svårt.

Det allra viktigaste tycker­ hon ändå är att ens livs­partner delar intresset och att ens egna biologiska barn är med på noterna.

Jessica Bergstrand har märkt ett stigande intresse hos andra för att de ska göra som hon och hennes familj gjort, öppna sitt hem för andra barn kortare eller längre­ perioder. Hon hoppas­ att man vågar göra slag i saken.

– Om man passar för det eller inte vet man inte förrän man prövat.