"Pappa hade en dum sjukdom" och "Pappa finns i mitt hjärta". Med ett barns okomplicerade livssyn berättar Henry gärna om sakerna han lagt vid sin pappas gravsten på kyrkogården i Mjölby.
– När vi kom hem efter att vi fått veta, låg vi bara på mattan och grät hur länge som helst, medan Henry var ute och lekte med farmor. Vi sa nästan ingenting till varandra, vi bara grät.
För två år sen, var hösten en annan – då fanns han. Naturens färger har sen dess kommit åter, men inte Lisa Skrubbes livskamrat och nu 3-årige Henrys pappa. Lisa tittar bort mot mattan på golvet i rummet intill. Rösten sviker när minnet spelas upp för hennes inre. Hon tar sats igen.
– Det första han sa när vi fick beskedet att han inte skulle överleva, var att han inte skulle få se Henry växa upp.
Villan i Mjölby är tyst så när som på ett svagt puttrande från kaffebryggaren. Sonen Henry är hos mormor och morfar. På kylskåp och väggar finns bilder på trion när den var komplett. Ett större familjeporträtt är taget hösten före allting tog fart. Familjen ler mot fotografen.
I oktober 2018 följde Lisa Skrubbe med sin man för att ta bort en knöl som dykt upp på halsen. Några månader hade han i samband med träning fått ont i ryggen. För ryggen hade han sökt vård hos fysioterapeut och naprapat, men det blev inte bättre.
– När vi kom till sjukhuset kallades vi båda in ett rum och de sa "Vi kan inte operera bort knölen för vi har upptäckt cellförändringar i hela kroppen". Knölen var en metastas, sas det.
– Det var overkligt. Läkarna försökte förklara läget, men det var lite otydligt även om vi förstod att det handlade om cancer. När det slog mig så ville jag bara kasta mig på honom och gråta, men eftersom Robin var samlad och inte grät så ville jag vara stark för hans skull. Det var först när vi kom ut som vi bröt ihop båda två. Han sa "Det här var ju lite värre än jag trodde..."
Robin och Lisa Skrubbe hade varit tillsammans i 6 år och gifta i tre, när deras vägar skildes åt. Bilden är från 2018, samma höst som de fick besked om att Robin hade cancer.
Snart upptäcktes en tumör i magen som spridit sig och Robin diagnosticerades med ventrikelcancer. Varför just han eller hur länge han burit på cancern, kunde läkarna inte svara på. Något år tidigare hade han klagat på ont i magen och testat att utesluta gluten, men i övrigt hade inget gått att ana. Redan efter ett par månader får de besked om att cancern är obotlig.
Från Facebook 31 mars 2019:
"I onsdags var Robin och jag på läkarbesök på onkologen. Innan vi hunnit sätta oss ned sa läkaren att han tittat på senaste röntgen och att det inte såg bra ut. Robin har inte svarat på behandlingarna, metastaserna har spridit sig till fler delar av levern. Läkaren avbryter nu den pågående behandlingen och påbörjar en annan. Han sa att Robin med den nya behandlingen kan ha 1-2 år kvar att leva. Utan behandlingen, eller om den inte hjälper, har han bara några månader."
Resan mot döden blev kort.
– Det fanns kvar ett hopp hela tiden om att det skulle vända. Vi hoppades på ett mirakel, men det kom aldrig. Vi visste inte hur mycket tid vi hade kvar eller hur fort det kunde gå, berättar Lisa.
När Henrys pappa dog sa han att pappa flugit till himlen med en blå fjäril. I himlen finns både jordgubbar och grädde, enligt Henry.
Barntraumateamet tyckte att de skulle berätta för 2-åriga sonen Henry att pappa skulle dö, men att de inte visste när.
– Det blev som en sorts terapi för oss när vi tvingades förklara för honom på ett enkelt och konkret sätt. Vi sa att pappa inte ville dö utan att han ville vara kvar. Han lyssnade, men pratade inte så mycket om det sen.
Tillsammans planerade paret för Robins begravning och ett liv för Lisa och Henry efter den. Ekonomin ordnades så att de skulle kunna bo kvar i huset. Allt som gick att förbereda förbereddes. De gjorde en resa till Medelhavet, fick uppleva vänners bröllop och var på spa med de närmsta bara dagar innan tiden rann ut. På spat i juli 2019 orkade Robin knappt lämna hotellrummet, men det är trots alla känslor runtomkring ett minne tillsammans. Direkt efter fick han en plats på ett korttidsboende i Mjölby dit familj och släktingar kunde komma för att ta avsked. Hemma, ville han inte dö.
Lisa ser sig om i vardagsrummet innan hon sippar på kaffet.
– Han visste att det var dags. Han var så stark och tog avsked genom att beskriva hur mycket alla betydde för honom. Kanske var han för utmattad för att gråta.
Kläderna han skulle ha på sig när allt var över, hade hon lagt fram.
– Vi lade en sovande Henry bredvid Robin på sängen så att de skulle få lite närhet. Sen lade jag mig på andra sidan. Robin var väldigt orolig, men när jag la armen om honom kände jag att han blev lugn. Jag viskade "Det är okej, du kan sluta nu..." När familjen kom in så hade han slutat andas och alla grät högt. Jag tog med Henry ut på balkongen och sa att pappa inte levde längre. Han tittade upp mot molnen och började prata om att det fanns grädde och jordgubbar i himlen.
Ungefär ett halvår efter beskedet om att det inte fanns något mer att göra för Robin, gick han bort, 29 år gammal. Kampen mot sin egen kropp var över. Lisa beskriver en bottenlös sorg, men samtidigt en lättnad. En lättnad som för henne också snart förknippades med skuldkänslor.
– Första veckorna kände jag mig lugn och fri på något sätt. Jag kunde släppa ansvaret. När folk frågade hur jag mådde svarade jag att jag mådde bra – det var faktiskt okej liksom. Jag var väl i chock och tankarna kom ifatt mig lite senare. Jag visste ju hur jag hade känt hela tiden, men sen började jag tänka på hur Robin måste ha känt när han förstod att livet skulle fortsätta utan honom.
Bilder från tiden före cancerbeskedet och under sjukdomstiden har varit till hjälp för bearbetningens skull, men också en jobbig påminnelse om det som har gått förlorat. Sorgen är lättare att hantera i det vardagliga nu drygt ett år senare, men en textrad i en låt eller en förnimmelse om hans doft i huset, kan sätta allting på ända igen.
– På ett sätt känns allt så långt borta, ibland kan jag undra om det ens har hänt. Jag har känt skuld för att livet går vidare utan honom, men han har också sagt att han inte missunnade mig om jag skulle vilja hitta kärlek igen.
Lisa Skrubbe berättar om hur hon försöker väva in saker om Robin i sonens vardag. "Det där var pappas favoritkaka", till exempel.
Trots det tunga som varit och är, så menar hon att hon mår ganska bra och att hon gärna pratar om det som har hänt även om det ibland känns svårt. Samtal med kurator har hjälpt lite, men också att skriva ner sina tankar och känslor i inlägg på Instagram. Det har fungerat som en publik dagbok. Att berätta om det hon har gått igenom hoppas hon kunna vara till hjälp för någon annan.
– Jag har en vän som just nu är i samma sits som jag och jag försöker peppa henne att hon också kommer att klara det. Jag vill verkligen visa för henne och andra att det också finns ett efter.