Videon är inte längre tillgänglig
Ja, Petra Andersson lever. Det är huvudsaken. Bröstcancern är borta, men kvar är en stark smärta.
– Mina försök att ta mig tillbaka till jobbet har inte gått så bra. Jag sätter upp mål, tre-fyra månader framåt, men min kropp orkar inte. Jag har ont i skelettet och går på smärtstillande hela tiden. Att gå och stå är det värsta. Jag kan gå ut och dansa ibland men får betala för det nästa dag. Långa promenader går inte längre, för höfternas skull. Men simma går bra! Jag simmar fyra gånger i veckan, där kan jag pusha kroppen.
Det var hösten 2014 som vi först träffade Petra. Då hade hon inte råd att åka in till sina strålbehandlingar fem gånger i veckan, efter att landstinget i Östergötland tagit bort reseersättningen. Med en deltidslön som skolrestaurangbiträde som utgångsläge, ensamstående med tonårsdottern Victoria, och efter en lång sjukskrivningsperiod var ekonomin körd i botten. Hon hade skulder till vänner och släktingar och gick back varenda månad. När reseersättningen försvann i samma veva som högkostnadsskyddet gick ut så gick det inte längre. Det var då som bröstcancerföreningen Moa-Lina slog larm: Så här illa kan det bli.
Efter artiklarna om Petras situation hände det något.
– Det var helt galet! Jag fick brev i posten, jag fick pengar in på kontot. Någon skickade ett bensinkort, en annan ett pendlingskort på Östgötatrafiken, en tredje 200 kronor och en lapp om att jag skulle köpa en tröja till min dotter. Att människor är så givmilda, och till okända. En kvinna skickade 10 000! En man skickade 6 000. Och det startades insamlingar... Jag kunde betala alla mina skulder. Det hjälpte mig så mycket! Det var helt vilt.
(Några norska ord smyger sig in ibland när Petra Andersson pratar, efter åren i Norge.)
– Jag har sänt God jul-hälsningar till de jag hade i telefonen, men många ville vara anonyma så jag vet inte vilka de är. Så det måste du få med, hur tacksam jag är.
Jag har aldrig varit med om något liknande under mina år som journalist. Det ringde så mycket folk!
– Ja, att det finns sån givmildhet, det är fantastiskt.
Senare den hösten åkte Petra som hon beskriver det ”riktigt ner i källaren”.
– Jag ville inte leva mer. Jag satt på toan i timmar och tjöt för att dölja det för Victoria. När hon lagt sig och somnat, så åkte jag ut och körde och letade efter ett bra träd. Det där kanske? Eller det där? Jag kom nära, väldigt nära. Men istället tog jag kontakt med mobila psykteamet och jag har fått hjälp. Och jag har underbara vänner.
Din mamma dog för ett år sen också?
– Ja, det var tungt. Riktigt tungt. Det gick så fort! Jag var där ena dagen, sen ringde syrran – ”vi har börjat vaka”. Vi var där alla fyra syskon och flyttade ut hennes säng i rummet så att vi kunde sitta runt om. Vi pratade och skrattade och grät, berättade gamla minnen. Även sånt som inte mamma visste om, haha.
Petra har nära till känslorna. Vinter är inte hennes årstid, på sommaren mår hon mycket bättre. Och det kommer ju en i år också.
– Livet är upp och ner. Man får vara glad att man klarat sig. Tak över huvudet och mat på bordet, det finns många som har det mycket värre.
Petra beskriver sig själv som Facebook-beroende.
– Jag checkar alltid in via Facebook när jag är på psyk också. Och då är det alltid någon annan som skriver att det borde fler göra, visa att man att där.
Jag har sett flera bilder på hästar.
– Ja, det är hästarna som får ut mig på dagarna. Jag går upp klockan sex och gör frukost till Victoria, sen åker jag till stallet i Mantorp. Min systerson Jesper är Sveriges yngsta proffstränare, han är 21 år. Vi bodde vid travet när jag var liten, så det har alltid funnits hästar i mitt liv. Häromveckan red jag för första gången på 15 år! När jag har bakdagar åker jag dit med fika, det uppskattas och jag känner mig behövd. Jag är väldigt glad att jag har stallet att åka till.
När tidningen ringer upp Christoffer Bernsköld, hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande i Östergötland, så minns han Petra Andersson.
Hur har det blivit med hennes förslag om att få åka gratis kollektivt mot att man visade upp sin kallelse till sjukvården, som man gjorde i ett annat landsting?
– Vi hade ett resonemang om det, och sonderade med Östgötatrafiken som då skulle behöva registrera resenärerna för att sen få betalt för dem. Det skulle bli ganska kostsamt och vi bedömde det som att det inte var tillräckligt angeläget för att prioritera just då.
I Kalmar län resonerar man annorlunda. Där får patienterna alltid två resekuponger tillsammans med sin kallelse. – Så har vi haft det i rätt många år, förklarar Conny Karlsson, som är strategisk utvecklingschef på KLT, Kalmar Länstrafik.
– Det är samma budget och lätt att hantera, vi reglerar det internt. Värdet var ungefär fem miljoner kronor förra året.
I framtiden kommer systemet att ändras, allt fler använder sig av Mina vårdkontakter och bokar och ändrar tider där.
– När kallelserna kommer i digital form så funkar inte papperskuponger. Vi tittar på möjligheten att införa digital biljett.
Alla som inte är så digitala då, vad ska de göra?
– Jag utgår från att det kommer att finnas alternativ för exempelvis äldre människor som inte har dator.