Det har blivit några böcker, bland annat den om bondkomikern och samhällskritikern Skånska Lasse som också bodde på Egebybacken. Men hittills har Harry Netzell inte skrivit om sig själv, förutom i en diktsamling från 2005.
”Min pappa var en cowboy” heter boken och rör sig, som namnet antyder, även i andra världsdelar.
Den repliken var dräpande att ha i bakfickan för en arbetargrabb som Harry Netzell.
När andra skröt med sin nya cykel kunde han också dra till med hur han åkte med dressin hos farbror Östen i Hallsberg.
– Jag ville erövra någon slags position. Jag har gått min egen väg, säger Harry Netzell.
Faktiskt santDet där med pappan var faktiskt sant. Thure Netzell blev utvandrare under storstrejksåret 1909. Han fick jobba på familjen Ekwalls farm i Rockford Illinois, i de djupaste svenskbygderna. Det var likt dränggörat i Sverige, fast boskapen fick fösas från hästryggen. Därmed blev han en cowboy.
Hur det nu var kom pappan tillbaka, bildade familj och hamnade så småningom i ett hus snett emot det han växt upp i på Egebygatan. Befolkningen, mest arbetare under hans uppväxt, bodde i enkla trävillor med uthus på gården för dass, vedbod och förråd.
Där går vi nu. Både Harry Netzells farmors hus och det han själv växte upp i är borta. Norra skolan är ersatt av Egebyskolan. Dit han sprang han vid första inringningen för att hinna till den andra vilket lärarna inte såg på med blida ögon.
Återskapa klädedräktenSinnesjukhuset, ett annex till Vadstena, är rivet och ersatt av radhus, kiosken i hörnet av Egebygatan och Skänningevägen endast ett minne blott. Däremot Kittebråtsbacken, där hästfororna fastnade, finns kvar. Det är stigen upp mot kyrkogården från Skänningevägen. Så där kan vi hålla på ett tag.
Men boken är mer än gamla vägar och hus. Det är en uppväxtskildring, och man baxnar över hur bra Harry Netzells minne verkar vara. Inte bara händelserna i sig utan även hur man talade ger boken krydda.
– Jag har försökt att återskapa klädedräkten, säger han.
Även talesätten, som blir till självklara sanningar för den som hör dem som barn. Som att dricka vatten till maten, det är fattigdom. Likaväl som att ligga på en madrass på golvet, hellre låter man besökaren sova på en knölig obekväm soffa.
Precis som pappan som åkte till Amerika mot sin mammas uttryckliga vilja väljer även Harry Netzell att trotsa sin far. Han blir inte hantverkare, utan vill satsa på musiken. Så till vida får han sin vilja igenom, att han gör lumpen på I 4 musikkår i Linköping. Det var första stegen bort från Mjölby och på den vägen vandrar han än. Men vad det innebär är en annan historia – eller kanske en framtida bok.