Patrik Johansson utgår från Mjölby, men den mesta av arbetstiden är han inte på kontoret. "Det blir många timmar i bil."
– Men pappa, hur får du plats i det lilla röret? frågade Patrik Johanssons 10-årige son en dag när de körde förbi ett vindkraftverk.
Patrik jobbar som vindkraftstekniker och sonens fråga känns berättigad. På avstånd ser tornet till ett vindkraftverk ut som ett tunt sugrör. Man behöver inte vara barn för att undra hur man tar sig upp i tornet? Finns det hiss? Går man i trappor? Och hur ser det ut uppe i maskinrummet?
Vi följde med Patrik och hans kollega Fredrik Ax till ett vindkraftverk utanför Bjälbo för att stilla vår nyfikenhet.
Just den här måndagsförmiddagen hade vi önskat blå himmel och sol. Men när vi kör in med bilen framför kraftverket är himlen mjölkvit och antar nästan samma ton som det vita ståtliga tornet.
De här karbinhakarna hakas i vid behov, till exempel när man lämnar stegen vid en plattform eller om man stannar och vilar på vägen upp i tornet.
Det är viktigt att all utrustning sitter fast när man klättrar upp i vindkraftverket.
I vindkraftverket finns en hiss. Den är säkerhetsklassad för två personer. Vi är tre, så vi får helt enkelt klättra hela vägen upp till toppen.
Patrik har satt på sig selen och tittar upp i tornet. Aluminiumstegen ser ut att fortsätta i en evighet.
– Nu blir det 97 meter klättring, säger han och tar de första kliven på stegen.
När Patrik nått första avsatsen är det vår tur. Vi kopplar en metallkloss med skenor till i en bana. Klossen är fäst i ett rep som sitter i en sele. Klossen kallas för "glidare" och den följer med längs stegen, hela vägen upp i tornet.
– Om du skulle ramla låser den sig och hindrar dig från att falla tillbaka ner, förklarar Patrik.
Dörren in till det innersta. Innan Patrik och Fredrik går in måste de meddela till huvudkontoret att de är på plats. Kommunikationen är viktig så att det inte uppstår missförstånd och därmed olyckor
Patrik Johansson med säkerhetsselen.
Fredrik Ax berättar att han har med en extra väska med säkerhetsutrustning till Correns reporter.
De första 30 metrarna går bra. Men snart börjar det kännas i armar och ben. För att undvika att drabbas av svindel är det bäst att inte titta ner. Efter cirka 70 meters klättring stannar vi på en plattform för att pusta ut.
– Första gången jag klättrade var det jättejobbigt. Jag klättrade på fel sätt. Jag klamrade mig fast i stegen och blev trött i armarna. Efter tag lär man sig hur man ska klättra. När man jobbar med benen blir det inte lika jobbigt, säger Fredrik.
– När jag såg den där stegen för första gången och inte såg slutet på den, funderade jag verkligen på vad jag gett mig in på. Men när jag väl började klättra kändes det spännande, säger Patrik.
Toppen av vindkraftverket når man via stege. Utmed vägen finns ett antal avsatser som man kan vila på.
Fredrik Ax var bilmekaniker tidigare. "En kollega flyttade till Norrland och blev vindkraftverkstekniker. Han skickade en bild med utsikt från ett vindkraftverk. Den väckte något hos mig. När jag sedan såg att de sökte personal skickade jag iväg en ansökan."
I maskinrummet är det rejält varmt och det brummar kraftigt. Det är inte mycket plats kvar när tre personer samsas om utrymmet mellan generator, växellåda och all annan teknik som får vindkraftverket att fungera.
– Här börjar våra arbetsdagar. Vi kanske ska upp hit för att serva, felsöka eller reparera något, säger Patrik.
– Vår uppgift är att arbeta förebyggande och se till att det blir så få driftstörningar som möjligt, säger Fredrik.
Genom en lucka tar vi oss upp på taket på maskinrummet. Uppe på vindkraftverket är utsikten oemotståndlig. Tåkern ser liten ut från ovan och vi kan åtminstone se fem kyrkor på slätten. Fredrik jobbade som bilmekaniker innan han började arbeta med vindkraftverk.
– En kollega flyttade till Norrland och blev vindkraftverkstekniker. Han skickade en bild av utsikten från ett vindkraftverk. Den väckte något hos mig. När jag senare såg att de sökte personal skickade jag iväg en ansökan, säger Fredrik.
Uppe i maskinrummet är det rejält trångt. Och varmt. Det är inte mycket utrymme kvar när vi är tre personer på plats.
Öppnar man en lucka kommer man åt vingarna. För att vindkraftverket ska hålla behöver det underhåll.
Fredrik Ax och Patrik Johansson inspekterar vindkraftverket.
Fredrik och Patrik ansvarar för sexton vindkraftverk. De utgår från lokalen i Mjölby, men befinner sig sällan där.
– Vi är där en stund på morgonen och innan vi åker hem. Det blir många timmar i bil. Vi samarbetar med kollegor i Askersund och ibland får vi köra långt till ett jobb, säger Patrik.
Deutsche Windtechnik har sitt Sverigekontor utanför Varberg. I april i år etablerade de sig i Mjölby, där Fredrik och Patrik just nu är de enda anställda på orten.
– Vi har ett stort behov av att stärka vår kompetensförsörjning inom vindkraftsbranschen. För att möta industrins utveckling och säkerställa driftsäkerheten i våra vindkraftverk behöver vi fler kvalificerade tekniker, säger Susanne Hansson, HR manager på Deutsche Windtechnik i Sverige.
Dags för fotografering 97 meter ovan mark.
Säkerheten är viktig i ett vindkraftverk. Uppe på toppen sitter man fast med dubbla karbinhakar.
Utsikten från toppen är en påminnelse om att vi befinner oss på hög höjd. Det ställer stora krav på kompetens och utrustning.
– Det är alltid fokus på säkerhet. Man tänker sig hela tiden för vad man gör. Skulle det hända något som gör att vi måste ta oss ner snabbt finns räddningsutrustning för två personer häruppe. Vi kopplar fast oss i den och firar oss ner till marken, antingen genom en lucka i golvet eller via stegen, säger Patrik.
Idag fungerar allt och vi behöver inte vinscha oss ned. Om klättringen upp var krävande är det betydligt lättare att ta sig ner.
– Det är bara att luta sig mot väggen och låta benen göra jobbet, säger Fredrik.
Efter cirka tio minuter är vi tillbaka på stadig mark igen.
97 meter ovan mark. Men Patrik Johansson och Fredrik Ax är stadigt förankrade.
Patrik Johansson kollar hur högt vindkraftverket vi ska upp i är. "Det är 97 meter klättring."