Hembygdsföreningen har genom samarbete med det lokala bokförlaget Atremi gett ut hennes skriftsamling. Den speglar Mjölby utveckling från kvarnby till modern stad.
Stiftelsen Konung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur och Kungliga patriotiska sällskapet har bidragit ekonomiskt till boken.
Greta Wahlgren, intendent under många år hos Mjölby hembygdsförening, avslutade sin krönika 1965.
– Det sägs att det var en stram kvinna, men vi har inte hört ett ont ord om henne. Vi tycker att hon gjort en god gärning med sin krönika, säger Sylve Kynäs.
– Absolut, instämmer Svenne Ottemark.
Han kom till Mjölby 1968. Det var först 30–35 år senare som han upptäckte Greta Wahlgren.
– Hon har varit bortglömd i Mjölby helt enkelt, konstaterar han.
Svenne Ottemark och Sylve Kynäs ingår båda i hembygdsföreningens fotogrupp.
Sylve, som har sina rötter i Huddinge, ville veta hur det såg ut i Mjölby förr i tiden. Därför gick han med och lärde känna jämtlänningen Svenne som leder gruppens arbete.
De båda har sedan blivit involverade i föreningen mer än så och är de personer som mer än andra sett till att bokutgivningen blivit av.
Tidskrävande förarbete gjordes för många år sedan av ett antal personer. De skrev in Gretas handskrivna krönika i en dator. Ingvar Enocsson följde upp med redigering.
Greta Wahlgrens krönika är indelad i tolv områden. Hon sammanställde den med hjälp av sin enorma samling av tidningsklipp (4 661 systematiserade klipp), arkivforskning, intervjuer med äldre mjölbybor och egna minnesbilder.
Finns det luckor i krönikan?– Ja, det finns många. Hela Mjölbys industrihistoria saknas. Det handlar mycket om samhällsfunktionerna, svarar Svenne Ottemark.
Språket är lite ålderdomligt, men fröken Wahlgren (förblev ogift) tar ut svängarna när det passar. Som i kapitlet om polisväsendet när hon berättar om "Tjuvkistan", arrestlokalen som revs 1909.
"Man kunde ibland ha vilda och starka sällar att tas med, som man måste uppbåda en god del av bybefolkningen till, som gärna med liv och lust hjälpte till att få inburade, men som trots stenväggar, järngaller för gluggen och bastant dörrlås ändå befanns utflugna, när ordningsmakten morgonen efter, skulle släppa ut dem. En sotare t.ex. grävde med sin sotarraka väg, under tröskeln, ut till den gyllene friheten".