Det är knappt en vecka kvar innan Alla helgona helgen. En tid då många minns sina anhöriga som dött. Den här lördagen på Kvinnofrukosten i Pingstkyrkan berättar Gunnel Lorentzon Karlsson om hur hennes liv förändrades på ett ögonblick den 4 januari 2002.
Det var en helt vanlig morgon i familjen Lorentzon hem. Det var dagarna efter jul och svärföräldrarna skulle skjutsas hem. Gunnels man gick omkring i sin gråa morgonrock och den minsta sonen Manfred, 12 år sov fortfarande. Gunnel skulle strax ta tåget till jobbet.
– Jag gick upp och sa hej då till Manfred. Han sträck upp sin arm och drog ner mig med sin hand för att ge mig en puss på kinden. Jag tänkte på vägen in på tåget hur rik jag var med en familj som bara växer med barn och barnbarn. Jag tänkte också, hur länge kommer Manfred vilja pussa sin mamma på kinden, berättar Gunnel.
Ett telefonsamtal förändrade allt.
Via telefonen fick hon veta att hennes man Håkan, sonen Manfred 12 år och svärföräldrarna dött ögonblickligen i en bilolycka. Den ende som överlevde var deras 19 åriga son.
– Tiden som kom var kaos. På min livsresa hamnade jag i dödsskuggans dal, det var som att vandra genom en öken, berättar hon.
Varje dag skrev hon i sin dagbok. Det blev ett sätt att bearbeta sorgen.
– Inom två dagar efter att jag mist den man som varit min kärlek sedan tonåren skulle jag skriva en dödsannons. Vad skriver man i en liten annons om sin man och om sin lille son, säger hon.
Tillsammans med sina fem barn gick Gunnel till begravningsbyrån. Att hon och hennes man pratat om hur de ville ha sina begravningar var hon tacksam över.
– Barnens pappa var duktig på att dikta och barnen har ärvt det av honom. När vi skulle skriva en dikt floppade vi ur och började skratta. Precis då kommer begravningsentreprenören in. Jag skämdes först, men han sa att det var viktigt med skrattet, säger hon.
Att ta sig genom sorg gör man inte ensam. Runt Gunnel fanns många som ställde upp och hjälpte till.
– Jag brukar säga att vi hade änglar omkring oss. Någon kom med mat. Någon svarade i telefonen. Någon tog dammsugaren. Någon kom med pengar till begravningskläder. Kläder till begravningen för fem barn blir dyrt, säger Gunnel.
En del frågar Gunnel vad ska man säga, och vad ska man göra för att stödja en vän som mist någon.
– Var närvarande och erbjud din hjälp. Man brukar säga att det finns fyra H i sorgearbetet. Håll om, håll tyst, häll i, och håll ut. Det andra H:et är viktigt. Våga vara tysta. Sorg ska inte tröstas bort utan tröstas fram. Endast sorg botar sorg, säger Gunnel.