"Den ofrivillige fotografen" kallas John Selbing av Jonas Sällberg och formgivaren Mats Fredrikson, och det är undertiteln på deras bok och på utställningen som just nu visas på Vandalorum i Värnamo.
Jonas Sällberg är däremot en högst frivillig fotograf. Hans pappa var fotograf i Mjölby, och han behövde hjälp i mörkrummet.
– Jag hade tänkt bli musiker, men så tog jag ett sabbatsår från gymnasiet och började jobba i mörkrummet i källaren under pappas ateljé, berättar han. Jag fick en otrolig kick direkt när jag gick där i min vita rock nere i mörkret och spelade hög musik på stereon.
Det fanns en gammaldags mathiss mellan källaren och ateljén och där skickade Jonas upp de färdiga, blöta kopiorna till sin pappa.
– Om de inte blev bra knölade han helt enkelt ihop dem och slängde tillbaka dem till mig.
På vinden fanns alla negativ från årtionden tillbaka, både pappa Hans Ture Sällbergs och hans föregångare Remnes bilder. Där fanns också samlade årgångar av en schweizisk och en fransk fototidskrift.
– Det blev min akademi. Jag tog med mig kaffe upp och satt och läste och blev mer och mer besatt av fotograferandet. Jag gick visserligen tillbaka till gymnasiet och avslutade det, men det var bara av plikttrohet. Så fort jag var ledig var jag ute och plåtade. Det fanns ingen återvändo.
Pappa var porträttfotograf, men fick också en del uppdrag som produktfotograf till olika företag. Dem tog Jonas över allt mer.
– Jag började fotografera möbler och skaffade en lokal i gamla Mjölby intarsias fabrik för att få de ytor som behövdes. Fotograferandet utvecklades och jag fick allt fler uppdrag, jag har nog fotat åt nästan alla företag i branschen.
Andra designprylar kom med, som lampor och glas, men också andra beställningsjobb.
– Jag fotograferade direktörerna till företagens årsredovisningar. Jag tog bilder till vin & sprit, projicerade bilder med förstoringsapparaten utan att använda kamera, oj, så mycket flaskor jag plåtade....
Grundaren till Källemo (ett av Sveriges intressantaste möbelföretag, säger Sällberg), och till Vandalorum (museet för konst och design i Värnamo), Sven Lundh, blev en viktig uppdragsgivare.
– Vi valde ut platser som passade till möblerna som skulle fotograferas, exempelvis Gustaf Clasons stol vid Vätterns strand.
När chefen för det blivande designmuseet på Island förklarade att han tänkte satsa på en avdelning för svenskt glas fick Jonas Sällberg uppdraget att ta bilderna till en bok som skulle följa det svenska glaset till Island.
– Nu dök Selbing upp igen. Honom hade jag läst om redan i farsans fototidningar, och jag hade ju lärt mig hur svårt det är att fotografera glas. Selbing var oslagbart bra.
Mats Fredrikson, grafisk formgivare från Åsbo, och Jonas Sällberg beslöt sig för att göra en bok om Selbing.
– Selbing ville bli glasformgivare, men när Wall Street-kraschen och depressionen ledde till ekonomiska svårigheter för Orrefors och företaget inte längre hade råd att anlita externa fotografer fick Selbing frågan om han kunde ta jobbet. Det ville han egentligen inte, men han vågade inte annat än säga ja.
Han tog med sig de konstnärliga ambitionerna in i sitt nya jobb, han fick fria händer och bra utrustning och experimenterade och testade nya tekniker, bakgrunder och ljussättningar.
– Hans bilder bidrog säkerligen till att Orrefors blev världsberömt, säger Jonas Sällberg.
I Orrefors fanns Selbings fotoateljé kvar alldeles orörd, fast han hade gått i pension 30 år tidigare. I en dåligt ventilerad källare fanns alla hans tusentals negativ, en del av dem ohjälpligt skadade men Jonas och Mats såg att de förvandlades till nya konstverk. De skadade har fått en egen bok och bilderna finns med på utställningen på Vandalorum.
Ett tag höll det dock inte på att bli något av projektet, men till sist lyckades Jonas Sällberg och Mats Fredriksson hitta fondpengar till tryckkostnaderna och till skribenten.
– Det är svårt att hitta finansiärer, särskilt till kulturprojekt i landsorten, säger Jonas Sällberg. Intresset saknas inte, men ingen tar fram pengar.
– Vi har gjort flera konstböcker. En del saker bara måste bli gjorda, även om man får jobba ideellt. Jag har en del på gång: en bok om Jonas Bohlin som jag gör ihop med min son Anton, en bok på 400 sidor om de Wit/Sandström oh deras smycken. Det dyker upp sådana grejer hela tiden.